— 47 —
vid vilket meddelande damerna tycktes bli alldeles förskräckta, men då de hörde, att ingen av familjen var skadad, blevo de utom sig av förtjusning. Emellertid blevo de åter innerligen bedrövade, när de hörde, att vi hållit på att dö av förskräckelse, men då de sedan fingo veta, att vi det oaktat hade sovit mycket gott på natten, blevo de ånyo utom sig av förtjusning. Det var ingen ände på deras artighet mot mina döttrar; deras utlåtanden den där förra aftonen hade varit varma, nu voro de rent av glödande. Deras högsta önskan var att stifta en varaktig bekantskap med oss. Lady Blarney var i synnerhet förtjust i Olivia, under det att miss Karolina Wilhelmina Amelia Skeggs (jag vill inte beröva henne något av hennes namn) hyste stor sympati för hennes syster.
De togo nu hela samtalet på sin lott, medan mina döttrar sutto tysta och nöjde sig med att beundra deras fina bildning. Men då varje läsare, huru ringa han än är, tycker om samtal om den förnäma världen, med anekdoter om lorder, ladies och strumpebandsriddare, ber jag om tillåtelse att anföra slutet av deras samtal.
»Allt, vad jag vet om saken», utbrast miss Skeggs, »är det, att den kanske är sann, och kanske är den det inte; men det kan jag försäkra ers nåd, att hela sällskapet var fullständigt altererat. Hans härlighet blev både röd och blek och mylady svimmade, men sir Tomkyn drog sitt svärd och svor, att han var hennes till sin sista blodsdroppe.»
»Nej, verkligen», utbrast hennes nåd. »Ja det kan jag säga, att hertiginnan har inte sagt ett ord till mig om hela saken, och jag tror dock, att hennes nåd inte har några hemligheter för mig. Men det kan ni lita på, att nästa morgon ropade hertigen tre gånger till sin kammartjänare: »Jernigan! Jernigan! Jernigan! Giv mig strumpebandsorden.»
Men först borde jag ha talat om mr Burchells mycket ohövliga uppförande. Under hela tiden satt han med ansiktet vänt mot brasan, och vid slutet av varje mening sade han: »Snack», ett uttryck, som i högsta grad förtröt oss alla och lade band på konversationen, som nu började att bli litet livligare.
»Dessutom, kära Skeggs», fortsatte hennes nåd, »så står det ingenting om detta i de verser, som dr Burdock skrev i anledning av händelsen» — »Snack!»
»Det förvånar mig mycket», sade miss Skeggs, »ty det är mycket sällan, som han bekantgör något, eftersom han mest skriver för sitt eget nöje. Men vill inte ers nåd göra mig den glädjen att visa mig dem?» — »Snack!»
