— 48 —
»Men, kära ni, tror ni verkligen, att jag går och bär på mig sådana saker?' Men jag kan försäkra er, att de äro särdeles vackra, och jag skulle tro, att jag kan bedöma sådant, i alla fall vet jag åtminstone, vad som är i min smak. Jag har allt beundrat dr Burdocks poesi; och om jag nu undantager, vad han skriver och så vår kära grevinna vid Hanover Square, så utkommer det nu för tiden inte annat än de allra tarvligaste saker — inte en enda bit om den fina världen.» — »Lögn!»
»Hennes nåd skulle dock undantaga de bidrag, som ni själv lämnat till »Damernss tidning»; jag hoppas ni medger, att något simpelt aldrig fanns i detta. Men dessvärre få vi väl ingenting mera nu från det hållet?» — »Snack!»
»Ni vet ju, min bästa», sade hennes nåd, »att min lektris och sällskapsdam har lämnat mig för att gifta sig med kapten Roach, och då mina stackars ögon inte tillåta mig att skriva själv, så har jag sett mig om efter en annan. Det är emellertid inte lätt att finna en passande person; men det kan inte heller nekas, att tretti pund om året är en mycket liten lön för en väluppfostrad flicka av god samhällsställning, som både kan läsa, skriva och föra sig i sällskapslivet. Dessa stadstöser kan man knappt ha omkring sig.» — »Snack!»
»Nej, det vet jag av egen erfarenhet», sade miss Skeggs, »ty av de tre sällskapsdamer, som jag haft under det sista halvåret, nekade den ena att sy linnesöm mera än en timme om dagen; den andra tyckte, att tjugufem guinéer om året voro för liten lön, och den tredje måste jag avskeda, emedan jag misstänkte, att hon hade ett otillåtligt förhållande med kaplanen. Dygden, min kära lady Blarney, dygden kan man inte köpa för dyrt; men var finns den nu för tiden!» — »Snack!»
Min hustru hade hela tiden lyssnat mycket ivrigt till detta samtal; men i synnerhet sista delen därav intresserade henne. Tretti pund och tjugufem guinéer om året utgjorde femtisex pund och fem shiling om året i engelskt mynt, som på en gång kom av sig själv och lätt skulle kunna tillförsäkras familjen. Hon kastade en snabb blick på mig för att komma underfund med min tanke, och om jag skall vara uppriktig, så var jag av samma mening; ett par sådana platser skulle passa utmärkt för våra två döttrar, och dessutom, om godsägaren verkligen hyste allvarliga avsikter med min äldsta dotter, skulle ju detta vara ett sätt att göra henne lämplig för hennes framtida ställning.
Min hustru beslöt, att vi inte skulle låta detta gyn-
