Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 51 —

först min mening att gå dit själv, men min hustru påstod, att jag hade förkylt mig, och att ingenting kunde förmå henne att låta mig lämna hemmet.

»Nej, kära du», sade hon, »vår son Moses är ju en förståndig pojke och kan mycket bra både köpa och sälja, du vet ju, att alla goda affärer, vi gjort, äro hans verk, Han kan pruta i det oändliga, och säljaren blir slutligen så trött, att han ger efter.»

Som jag också själv hyste tillit till min sons klokhet, var jag vilig att anförtro honom denna kommission, och nästa morgon såg jag, att hans systrar hade mycket bråttom att rusta ut honom till marknaden. De krusade hans hår, blankade hans spännen och fäste upp hans hatt med nålar. Då alla dessa toalettbestyr voro slut, hade vi slutligen den tillfredsställelsen att se honom sitta upp på Brunte med en låda framför sig för kryddvaror, som han skulle ha med sig hem. Han hade en rock av gråmelerat kläde, sådant som man kallar »blixt och dunder»; den var visserligen väl liten åt honom, men för god att kassera. Hans väst var gräsgrön, och hans systrar hade bundit ett brett svart band i hans hårpiska. Vi följde honom en bit på vägen och ropade efter hönom: »Lycka till! lycka till!» tills vi ej längre kunde se honom.

Knappt var han borta, förrän mr Thornhills hovmästare kom för att lyckönska oss till vår tur. Han sade, att vi kunde prisa oss lyckliga, ty han hade hört sin herre tala om oss med det största erkännande.

Det såg ut, som om lyckan hade beslutit att komma på en gång; ty strax därpå fingo vi besök av en annan tjänare från samma hus, som skulle lämna ett kort till mina dötrrar. Det var från de två damerna, som skrevo, att de hade fått så tillfredsställande upplysningar om oss av mr Thornhill, att de hoppades, att de, sedan de inhämtat ännu några upplysningar, skulle bli fullt belåtna.

»Jag ser nu», sade min hustru, »att det inte går så lätt att komma in i förnäma familjer, men har man en gång kommit in i dem, så kan man visst, som Moses säger, sova sig till resten.»

Denna kvickhet — ty en sådan skulle det vara — mottogs av mina döttrar med ett hjärtligt skratt, och så stor var min hustrus glädje över budskapet, att hon stack handen i fickan och gav budbäraren drickspengar.

Det var vår visitdag. Den nästa, som infann sig, var mr Burchell, som hade varit på marknaden. Han hade tagit ett helt alfabet av pepparkakor med sig åt mina småttingar,