Hoppa till innehållet

Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 52 —

och min hustru åtog sig att gömma dem åt dem och ge dem en bokstav i sänder. Åt mina döttrar hade han köpt ett par askar, i vilka de kunde gömma munlack, en pris snus, muscher och även pengar, när de fingo några. Min hustru blev särdeles förtjust i en börs av vessleskinn, ty den skulle föra lycka med sig; detta sagt blott i förbigående.

Vi togo ännu en viss hänsyn till mr Burchell, ehuru hans senaste simpla uppförande misshagat oss en smula; naturligtvis kunde vi inte låta bli att anförtro honom, hur lyckliga vi kände oss, samt fråga honom till råds. Ty fastän vi sällan följa de råd, som givas oss, äro vi dock alltid färdiga att begära sådana.

Då han hade läst brevet från de båda damerna, skakade han på huvudet och sade, att en sak av denna vikt fordrade den största försiktighet.

Denna misstro stötte emellertid högeligen min hustru.

»Jag har nog märkt, sir», utbrast hon, »att ni alltid är färdig att sätta er emot mina döttrar och mig. Jag tycker, att er försiktighet är överdriven; men när vi en annan gång vilja ha goda råd, skola vi vända oss till personer, som själva ha gjort bättre bruk av sådana än ni.»

»Här är inte fråga om, hur jag själv har handlat, min fru», svarade han, »ty om jag inte själv har lytt goda råd, så kan jag uppriktigt giva dem åt andra, som vilja använda dem.»

Då jag var rädd för, att detta svar skulle framkalla ett annat, som med grovhet skulle ersätta, vad som brast i förstånd, skyndade jag att föra samtalet över på något annat, i det jag anmärkte, att jag inte kunde förstå, varför min son ej kommit från marknaden, då det ju redan började bli mörkt.

»Bry dig inte om Moses», sade min hustru, »du kan vara lugn för, att han nog reder sig. Jag svarar för, att han nog ej köper grisen i säcken. Jag har sett honom göra affärer, som man kunde häpna över. Jag skall berätta en historia om det, åt vilken ni skola kikna av skratt. Men sannerligen ha vi inte Moses där! Utan häst och med lådan på ryggen!»

Medan hon talade, kom Moses långsamt närmare, svettig av lådans tyngd. Han hade spänt den över axlarna, som kringvandrande krämare göra.

»Välkommen, Moses, välkommen! Nå, min gosse — vad har du med dig från marknaden?» sade jag.

»Mig själv», sade Moses med förlägen blick, medan han satte ned lådan på ett bord.