— 55 —
kämparna ett mycket häftigt slag. Det gjorde saracenen blott föga omak; han höjde sitt svärd och högg av den stackars dvärgens arm. Han hade nu kommit i en mycket svår belägenhet, men jätten skyndade till hans hjälp, och snart lågo de två saracenerna döda på platsen, och av hämnd högg dvärgen av de dödas huvuden.
»Så drogo de ut till nästa äventyr, och denna gång kommo de i strid med tre blodtörstiga skogstroll, vilka höllo på att föra bort en ung, olycklig flicka. Dvärgen var nu knappt så ivrig som förut, men likväl var det han, som slog det första slaget, vilket han fick igen med ett annat, som slog ut hans öga. Men snart överföllos de av jätten, och hade de inte flytt, så hade han säkert dräpt dem alla. De voro mycket glada över denna seger, och flickan, som blivit befriad, fattade kärlek till jätten och gifte sig med honom.
»Nu drogo de vidare — mycket längre bort, än jag kan beskriva, tills de träffade på en hop rövare. Denna gång gick jätten först, men dvärgen var dock inte långt efter honom. Striden var lång och hård. Allt efter som jätten gick fram, föllo alla för hans svärd; men dvärgen var mer än en gång nära att bli dödad. Slutligen blev segern de båda äventyrarnas, men dvärgen förlorade sitt ena ben. Dvärgen hade nu förlorat en arm, ett öga och ett ben, medan jätten inte fått så mycket som en skråma. Han sade till sin lille stridskamrat: »Min lille hjälte, detta är en härlig sport, låtom oss nu draga ut till en ny seger, så skola vi ha heder nog för hela livet!»
»Nej», utbrast dvärgen, som nu blivit vis av skadan, »jag ger mig, jag vill inte slåss mera, ty jag ser, att du i varje strid vinner all äran och lönen, men alla skråmorna komma på min lott.»
Jag skulle just börja med en utläggning av denna fabel, då vår uppmärksamhet avleddes därifrån genom en mycket häftig dispyt mellan min hustru och mr Burchell angående mina döttrars tilltänkta resa till London. Min hustru höll mycket på, att den skulle bliva till stor fördel för Sofia, medan mr Burchell trodde motsatsen och med mycken värme avrådde henne därifrån. Jag höll mig neutral.
Det såg ut, som om hans nuvarande opposition endast var en fortsättning av morgonens, då den emottogs så onådigt. Dispyten blev allt häftigare, medan den stackars Deborah i stället för att förklara sig tydligare, skrek högre och högre och slutligen blev tvingad att dölja sitt nederlag genom att skrika och väsnas. Slutet av hennes tal misshagade emellertid oss alla i högsta grad. Hon visste mycket väl, sade
