— 58 —
om sin egen klokhet, rättar sig efter hans omgivnings, och som jag. mest var hemma i min familj, hade jag ingen ringa tanke om min världsvisdom. Nästa morgon, då vi tagit avsked av varandra, och jag kommit några steg från dörren, ropade min hustru mig tillbaka och rådde mig viskande att ha ögonen med mig.
Då jag kom till marknaden, lät jag hästen, som brukligt var, gå både i skritt, i trav och galopp, men på länge anmälde sig ingen köpare. Slutligen kom en månglare, men då han hade tittat på den från alla sidor och funnit, att hästen var blind på det ena ögat, ville han ej bjuda något för den. Så kom en annan; men då han märkte, att hästen hade spatt, förklarade han, att han inte ens ville ha den för omaket att skaffa honom hem. En tredje såg, att den hade stengalla, och så gick han sin väg; en fjärde kunde på ögat se, att den hade vindgalla, en femte förundrade sig över, vad tusan jag skulle på marknaden att göra med en häst, som hade spatt, var blind och hade vindgalla och som inte dugde till något annat än hundmat.
Jag började själv att hysa ett innerligt förakt för det stackars kreaturet och skämdes varenda gång, som en ny spekulant närmade sig; ty fast jag inte alldeles litade på, vad folket sade, tyckte jag dock, att de många vittesbörden gåvo en stor sannolikhet för, att man hade rätt.
Jag befann mig i en pinsam situationen, då en kollega, en gammal bekant, som också hade affärer på marknaden, kom bort till mig och skakade hand med mig; han föreslog, att vi skulle gå till ett värdshus och ta oss ett glas. Det var jag genast med om, och vi gingo in på en ölstuga. Vi blevo visade till ett inre rum, där det endast fanns en gammal vördnadsvärd man, som var fördjupad i läsningen av en mycket stor bok.
Aldrig hade jag sett något så tilltalande som denne man. Hans silvergrå hår låg som en gloria omkring hans panna, och hans friska ålderdom tycktes vara ett resultat av sundhet och godhet. Hans närvaro störde oss icke i vårt samtal; min vän och jag talade om de olika ödets skickelser, som hade drabbat oss, om den Whiststonska striden, om min sista broschyr, ärkediakonens svar och den hårda motgång, som drabbat mig. Men sedan stördes vår uppmärksamhet ett ögonblick därigenom, att en ung man trädde in och mycket vördnadsfullt viskade något till den gamle mannen.
»Gör inga ursäkter, mitt barn», sade den gamle, »att göra gott är en plikt, som vi skylla alla våra medmänniskor; tag detta, jag skulle önska, att det vore mera, men dessa fem
