— 59 —
pund skola kunna hjälpa dig i din nöd, och de äro dig väl unnade.»
Ynglingen fällde tårar av tacksamhet, men hans tacksamhet var knappt större än min; jag kunde ha tryckt den ädle mannen till mitt bröst, så rörd kände jag mig över hans godhet.
Han började åter att läsa, och vi fortsatte vårt samtal, tills min kollega kom att tänka på, att han hade flera saker att uträtta på marknaden och därför måste gå. Han lovade emellertid att snart komma tillbaka igen och tillade, att han gärna ville vara så mycket som möjligt tillsammans med dr Primrose.
Då den gamle herrn hörde mitt namn, såg han uppmärksamt på mig en stund, och då min kollega hade gått, frågade han mycket artigt, om jag möjligen var släkt med den store Primrose, den oförskräckte monogamisten, som hade varit kyrkans fasta stöd.
Aldrig hade jag känt en sådan hänryckning i mitt hjärta som i detta ögonblick. »Sir», utbrast jag, »bifallet från en så god man, som jag är viss på, att ni är, gör den glädje fullkomlig, som er välgörenhet i förväg har väckt hos mig. Ni ser framför er, sir, den doktor Frimrose, monogamisten, som ni varit nog vänlig att kalla stor. Ni ser här, den olycklige andlige, som så länge — det skulle illa passa mig att säga så framgångsrikt — har bekämpat det rådande månggiftet.»
»Sir», utbrast främlingen, slagen av vördnad, »jag har visst varit alltför familjär; jag ber er om ursäkt för min nyfikenhet.»
»Sir», svarade jag och fattade hans hand, »det är så långt ifrån att er familiaritet misshagar mig, att jag vill bedja er att taga emot min vänskap, liksom ni redan har min aktning.»
»Jag mottager ert tillbud med största tacksamhet», sade han och tryckte min hand, »ni, den orubbade rättrogenhetens ärorika pelare, och ser jag —»
Här avbröt jag honom, ty fastän jag som författare kunde smälta en hel del smicker, så förbjöd mig min blygsamhet att taga emot mera. Emellertid har intet älskande par i någon roman hastigare knutit sitt ömma band än vi gjorde. Vi talade sedan om åtskilliga saker. Först trodde jag, att han var mera from än lärd, och att han föraktade alla mänskliga lärosatser som orena. Dock högaktade jag honom inte mindre därför; ty jag hade på senare tiden själv börjat att hysa samma uppfattning. Jag tog mig därför anledning att påpeka, att världen i allmänhet började att bli sorgligt likgiltig för
