— 61 —
inte heller var lätt att få fatt i guld, och då Abraham kom tillbaka, hade vi kommit överens om, att det aldrig hade varit så dållga penningetider som just nu.
Abraham kom med det besked, att han hade varit hela marknaden runt, utan att kunna få sedeln växlad, fast han hade bjudit ett kvarts pund för det.
Detta var mycket olägligt; men då den gamle herrn hade funderat en stund, så frågade han mig, om jag möjligtvis kände en viss Salomon Flamborough, som bodde i min trakt.
Jag svarade, att det var min närmaste granne.
»När det är så», sade han, »kan saken lätt ordnas. Ni skall få en anvisning på honom, betalbar vid uppvisandet, och jag försäkrar er, att det finns ingen på fem mils omkrets, som sitter så säkert som Salomon. Vi ha känt varandra i många år, den hedersmannen Salomon och jag. Jag minns, att jag alltid kunde slå honom i trespring, men han kunde hoppa längre än jag på ett ben.»
En anvisning på min granne var för mig detsamma som reda pengar, ty jag var säker om hans soliditet. Anvisningen skrevs under och lämnades till mig, varpå den gamle herrn, mr Jenkinson, hans tjänare Abraham och min häst, gamle Blackberry, gåvo sig i väg, nöjda och belåtna med varandra.
Sedan jag tagit mig en funderare, fick jag emellertid klart för mig, att jag visst handlat oklokt, då jag tagit emot en anvisning från en vilt främmande människa, och jag beslöt därför att följa efter köparen och få min häst tillbaka. Men det var för sent. Han var redan långt borta. Jag begav mig därför strax hem för alt få pengar på anvisningen så fort som möjligt.
Min hederlige granne satt utanför sin dörr och rökte en pipa. Jag gav honom anvisningen, och han läste den noga flera gånger. Ni kan väl läsa namnteckningen, Efraim Jenkinson?» frågade jag.
»Jo», sade han, »namnet är nog tydligt skrivet, och jag känner nog den herrn också, det är den största skurk som solen skiner på. Det är just samma slyngel, som sålde glasögonen till oss. Var det inte en vördnadsvärd gammal man med grått hår och utan ficklock? Och kom han inte med en lång, lärd ramsa om grekiska och kosmogoni och världens skapelse?»
Jag svarade endast med en suck.
»Ser ni», fortsatte min granne, »det är det enda stycke lärdom, han har, och det drar han alltid fram, så snart han
