— 62 —
träffar på en människa med kunskaper; men nu känner jag den skurken och skall nog få fatt i honom också.»
Fastän jag redan var tillräckligt förödmjukad, hade jag dock det värsta kvar, när jag kom hem till min hustru och mina döttrar. Ingen skolkande skolpojke kunde vara mera rädd för att komma tillbaka till skolan och inför magisterns ansikte, än jag var att komma hem. Jag beslöt emellertid att förekomma deras raseri genom att rasa själv.
Men ack! När jag kom hem, fann jag familjen allt annat än stridsfärdig. Min hustru och mina döttrar summo i tårar, ty medan jag var borta, hade mr Thornhill varit där och meddelat dem, att mina döttrars resa till London helt och hållet måste uppgivas. Ty de två damerna hade av någon illasinnad person hört mycket ogynsamma saker om oss och hade därför samma dag farit tillbaka till London. Han kunde varken få reda på, vem personen var eller vilken avsikt han hade haft, men hur det än förhöll sig, kunde vi vara övertygade om hans vänskap och beskydd.
Jag fann därför, att de togo min motgång med stor resignation, då den helt och hållet ställdes i skuggan av deras egen, som var mycket större. Men det, som nu mest upptog oss, var frågan om, vem som hade kunnat vara så nedrig och svärta en oskyldig familj som vår, vilken var för ringa för att uppväcka avund och för oförarglig för att vålla hat.
KAP. XV.
Hela denna kväll och den följande dagen användes till fruktlösa försök att upptäcka våra fiender. Knappast en familj i vårt grannskap undgick misstanke, och var och en av oss hade vi våra skäl, som vi själva bäst kände till. Men medan vi voro upptagna av dessa ledsamheter, kom en av smågossarna, som lekt utanför, in med en portfölj, som han hade hittat i gräset. Vi kände strax igen den, ty vi hade sett mr Burchell använda den, och då vi närmare undersökte den, funno vi, att den innehöll några anteckningar om åtskilliga saker, men vad som i synnerhet väckte vår uppmärksamhet, var ett förseglat brev, på vilket stod skrivet: »Kopia av det brev, som skall tillsändas damerna på Thornhill Castle.»
Det slog oss genast, att mr Burchell måste vara angivaren, och vi rådslogo om, huruvida vi skulle öppna brevet
