— 63 —
eller ej. Jag var emot det; men Sofia, som sade, att hon kände sig övertygad om, att han var den siste, som skulle göra sig skyldig till en sådan nedrighet, höll bestämt på, att det skulle läsas. Hela den övriga familjen var ense med henne, och på deras enstämmiga begäran läste jag följande:
Den, som överbringar dessa rader, skall kunna säga er, från vem de komma: en, som åtminstone är en vän av oskulden och redo att förhindra, att den skall bliva förförd. — Jag hör, att ni har för avsikt att föra tvenne unga damer, som jag något känner, med er till London, under förebärande av, att de skola bliva edra sällskapsdamer. Då jag varken vill, att oskulden skall bedragas eller dygden besmittas, så gör jag er uppmärksamma på, att ett sådant steg skulle medföra farliga följder. Det har aldrig varit min sed att strängt behandla illa beryktade eller lösaktiga människor, och jag skulle inte heller ha tillgripit detta medel för att bringa min mening till vederbörandes kunskap eller att hålla räfst med dårskapen, om det inte gällde en förbrytelse. Tag därför emot en väns varning och tänk noga över följderna av att föra lasten och skammen in i ett hem, där friden och oskulden hittills hava härskat.»
Vårt tvivel hade nu fått ett slut. Helt säkert fanns där
något i brevet, som kunde passa in på bägge parterna, och
tadlet kunna lika väl passa in på dem, till vilka det var
skrivet, som på oss; men dess elaka mening var tydlig nog, och
vi gingo ej vidare i våra undersökningar. Min hustru hade
knappast tålamod att höra mig till slutet, utan avbröt mig
med de bittraste utfall mot brevskrivaren. Olivia var inte
mindre sträng, och Sofia tycktes alldeles häpen över hans
nedrighet.
Vad mig själv angick, ansåg jag det som ett av de skamligaste exempel på oförtjänt otacksamhet, som jag ännu hade träffat på, och jag kunde inte tänka mig någon annan orsak därtill än önskan att kvarhålla min yngsta dotter på landet för att lättare få tillfälle att träffa henne.
Vi sutto alla och ruvade på hämndtankar, då vår minsta gosse kom inspringande och berättade, att mr Burchell kom gående på andra sidan om ängen. Det är lättare att tänka sig än att beskriva de blandade känslor, som uppstå av harm över en nyss tillfogad orätt och glädjen över att hämnden nalkas. Vi ville endast förebrå honom hans otacksamhet, men
