Hoppa till innehållet

Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 74 —

att predika lika bra, som han sjunger, så blir han det nog också. De allra flesta av hans släkt på mödernet ha sjungit bra. Det var alltid ett talesätt på vår ort, att familjen Blenkinson aldrig kunde se rakt framför sig, lika litet som familjen Hugginson kunde blåsa ut ett ljus, men det fanns ingen Grograme, som inte kunde sjunga, eller en Marjoram, som inte kunde berätta en historia.»

»Jag vet inte, hur det kommer sig», sade jag, »men den mest vulgära ballad tycker jag mycket bättre om än fina, modärna oden.»

»Giv din bror ett glas till, Moses! Dessa elegiska diktares största fel äro, att de flyta bort i tårar över sorger, vilka icke kunna vålla andra dödliga det minsta spår av smärta. En dam förlorar sin muff, sin solfjäder eller sin knähund, och strax ränner den fåniga poeten hem och sätter denna gräsliga olycka på vers.»

»Kära Deborah, låtom oss få en flaska till, och så sjunger Moses ännu en sång för oss. Vad äro vi inte skyldiga himlen, som ger oss lugn, hälsa och tillfredsställelse. Jag känner mig sannerligen lyckligare än den störste monark i världen. Han har inte en sådan lugn vrå och ser ej så glada ansikten omkring sig. Ja, kära Deborah, vi äro nu snart gamla, men det ser ut, som om vår ålderdom skulle bli lycklig. Vi äro födda av goda och hederliga föräldrar, och vi skola lämna goda efterkommande efter oss, som äro lika ärliga och dygdiga. De skola vara vår tröst och glädje, så länge vi leva, och när vi dö, skola de fortplanta vår heder obefläckad till eftervärlden. Men låtom oss nu få sången, min son, så skola vi andra stämma in också Men var är Olivia, min älskling? Hennes änglaröst är alltid den vackraste i kören.»

Medan jag talade, kom Dick inspringande. »Oh, pappa, hon har rest ifrån oss, hon har rest ifrån oss, syster Livi har rest ifrån oss för alltid!»

»Vad säger du, barn!»

»Jo, hon har rest med två herrar i en postvagn, och en av dem kysste henne och sade, att han ville dö för henne, och hon grät hela tiden och sade, att hon ville hem igen; men så övertalade han henne igen, och hon steg in i vagnen och sade: »Ack, vad skall min stackars far säga, när han får höra, vad jag har gjort?»

»Nu, barn, får ni sorg och elände; ty vi få aldrig en glad dag mera! Åh, måtte himlens eviga vrede komma över honom och allt hans! Att beröva mig mitt barn! Och säkert skall den drabba honom, för att han på detta sätt har