— 75 —
tagit ifrån mig mitt oskyldiga lamm, som jag sökte föra på rätta vägen till himlen Mitt barn, som var så uppriktigt! Men all vår jordiska lycka är nu förbi. Gå, mina barn, gå ni också att bli usla och fördärvade; nu är mitt hjärta krossat!»
»Pappa», sade min son, »är detta ditt moraliska mod?»
»Moraliska mod, barn! Jo, han skall få se, att jag har moraliskt mod — giv mig mina pistoler — jag vill förfölja förrädaren — så länge han finns på jorden, skall jag förfölja honom! Så gammal jag är, skall han dock få se, att jag ännu kan träffa honom, den skurken, den nedrige uslingen!»
Medan jag talade, hade jag tagit ned pistolerna; men min stackars hustru, vilken icke var så våldsam som jag, slog armarna omkring mig.
»Käre, älskade man», utbrast hon, »bibeln är det enda vapen, som passar i dina gamla händer. Slå upp den, käre, och läs vår vånda till ro, ty hon har skamligt bedragit oss.»
»Ja, pappa», sade min son efter en stunds tystnad, »din häftighet är alldeles för våldsam och anstår dig illa. Du skulle trösta mamma, och i stället ökar du hennes smärta. Det anstår föga ditt stånd och din karaktär att förbanna vår värste fiende. Du borde inte ha förbannat honom, om han än är aldrig så usel.»
»Jag förbannade honom visst inte, min son, gjorde jag det?»
»Jo, pappa, det gjorde du, till och med två gånger.»
»Må himlen förlåta mig, om jag har gjort det. Nu, min son, ser jag, att det var mera än mänsklig kärlek, som först lärde oss att välsigna våra fiender! Herren gav och Herren tog, välsignat vare hans namn! Men det är ingen ringa sorg, som kan bringa tårar i dessa gamla ögon, vilka ej ha gråtit på många är. Mitt barn — att förföra mitt barn? Må himlen straffa — Ack, Gud förlåte mig, vad höll jag nu åter på att säga! Men tänk på, käre son, hur god hon var och vacker; ända till detta ödesdigra ögonblick tänkte hon ej på annat än att göra oss lyckliga. Ack, om hon i stället vore död! Men hon är borta, vår familjs ära är fläckad, lyckan finns nu blott i en annan värld! Dick, mitt barn, du såg dem ju fara bort — kanske förde han bort henne med våld — kanske är hon ändå oskyldig.»
»Nej, pappa», sade barnet, »han kysste henne och kallade henne sin ängel, och hon fortfor att gråta och stödde sig på hans arm, och så körde de bort mycket fort.»
»Den otacksamma varelsen», utbrast min hustru, som knappt kunde tala för tårar. »Att göra oss detta! Vi ha ju aldrig lagt något band på hennes känslor. Den gemena slin-
