Hoppa till innehållet

Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 76 —

kan har skamligt övergivit sina föräldrar, utan att det gjort henne det minsta — att så bringa dig med grå hår i graven och jag skall snart få följa efter!»

På detta vis förgick hela kvällen — vår första olyckliga afton — under bitter klagan.

Jag beslöt emellertid att söka få rätt på bedragaren, vart han så än hade tagit vägen, och förehålla honom hans nedrighet.

Nästa morgon vid frukosten saknade vi vårt barn mycket, ty hon brukade muntra upp oss alla med sin livlighet och glädje. Liksom kvällen förut sökte min hustru att lätta sitt hjärta med förebråelser.

»Aldrig», utbrast hon, »skall denna skamfläck i familjen mera kasta sin skugga över våra oskyldiga dörrar; aldrig mera vill jag kalla henne dotter. Nej, låt den slynan nu vara hos sin lättsinnige förförare; vi kunna inte hindra, att hon bringar skam över oss, men hon skall inte mera komma att bedra oss.»

»Hustru», sade jag, »tala inte så oförsonligt. Min avsky för hennes fel är lika stor som din, men detta hem och detta hjärta skola dock alltid stå öppna för en stackars ångrande syndare. Ju förr hon vänder tillbaka från syndens väg, dess mera välkommen skall hon vara till mig. Första gången kunna de allra bästa fara vilse; de kunna lockas av listen, och det nya och okända kan förleda genom sin förtrollning. Det första felsteget är ett barn av enfalder, men de övriga äro syndens avkomma. Ja, den olyckliga varelsen skall vara välkommen till detta hjärta och detta hem, till och med om hon är fläckad av tusende laster. Jag skall åter lyssna till hennes stämmas ljuva klang, jag skall åter trycka henne till mitt bröst, om det finns ånger i hennes. Min son, giv mig min bibel och min stav, jag vill följa efter henne, vart hon än har tagit vägen, och om jag ej kan befria henne från skammen, så kan jag kanske hindra henne från att framleva sitt liv i synd.»


KAP. XVIII.

Fastän Dick inte kunde giva någon beskrivning på den herre, som hjälpte hans syster in i postvagnen, kunde min misstanke ej falla på någon annan än vår unge godsägare, som var blott alltför väl känd för sina kärleksäventyr. Jag styrde därför mina steg till Thornhill Castle, fast besluten att