— 90 —
förtjänster med rätta voro allmänt kända, Jag blev emottagen av hans tjänare och visades in i ett stort rum, dit sir William snart kom in. Jag framförde till honom hälsningen och lämnade brevet, vilket han läste, och sedan han hade funderat några minuter, sade kan: »Vill ni vara så god och säga mig, vilka tjänster ni har gjort min brorson, eftersom han har så varmt rekommenderat er? Föresten tror jag, att jag kan gissa mig till era förtjänster; ni har förmodligen duellerat för honom, och ni väntar nu belöning av mig, för att ni varit ett verktyg för hans laster. Jag vill uppriktigt önska, att mitt avslag må bliva ett straff för ert fel; men ännu mera önskar jag, att det må bli en anledning för er till ånger.»
»Jag tog lugnt emot denna stränga tillrättavisning, emedan jag kände, att den var rättvis, och min enda förhoppning låg nu i brevet, som jag skulle överlämna till den höge ämbetsmannen.
»Det var ingen lätt sak för mig att få tillträde till honom, ty de förnämas dörrar äro alltid belägrade av tiggare, vilka äro färdiga att begagna sig av tilfället att komma fram med sina böner. Då jag hade stuckit till tjänarna hälften av hela min förmögenhet, blev jag dock slutligen visad in i en rymlig sal; mitt brev hade skickats upp i förväg, för att hans nåd skulle läsa det.»
»Under det att jag ängsligt väntade, hade jag gott tillfälle att se mig omkring. Allting var storartat och fint och förnämt; tavlorna, möblerna och den rika förgyllningen gjorde mig stel av vördnad och ökade min aktning för ägaren. Ack, tänkte jag för mig själv, hur stor måste inte den man vara, som i sitt huvud har statens affärer och i sitt hus rymmer hälften av ett kungarikes skatter. Han måste säkert vara ett kolossalt geni!»
»Under dessa vördnadsfulla tankar hörde jag steg närma sig. Ah, tänkte jag, det är den store mannen själv. Men nej, det var ingen annan än en kammarjungfru. Strax därpå hördes åter steg. »Nu måste det väl vara han!» Nej, det var blott den store mannens kammartjänare. Slutligen visade sig dock hans nåd. »Är det ni», frågade han, »som överlämnat detta brev?» Jag svarade honom med en bugning. »Jag ser härav», fortsatte han, »att…»
En betjänt kom i detsamma in och lämnade honom ett kort. Utan att taga vidare notis om mig, gick han ut ur rummet och lämnade mig att ostörd sitta där i mina funderingar. Jag fick inte mera se honom; men då en betjänt om en stund kom in och sade mig, att hans nåd var på väg ned till sin vagn, som höll utanför porten, så skyndade jag ned och blan-
