— 91 —
dade min röst med tre à fyra andras, vilka liksom jag kommit att bedja om hans ynnest.
»Hans nåd var oss emellertid för rask i vändningarna, han höll redan på att stiga in i vagnen, då jag ropande frågade, om jag kunde vänta något svar. Men han var redan inne i vagnen och mumlade ett svar, som jag blott hörde hälften av; den andra hälften försvann i hjulens rassel. Jag stod en stund med framsträckt hals, liksom en, som lyssnar för att uppfånga en härlig melodi, tills jag upptäckte, att jag stod alldeles ensam utanför hans nåds port.
»Mitt tålamod», fortsatte min son, »var nu alldeles uttömt. Förbittrad av tusen vedervärdigheter som jag hade varit tvungen att tåla, var jag nu färdig att göra ett slut på mig, och jag behövde bara en avgrund att ta emot mig. Jag ansåg mig för en av dessa olyckliga varelser, vilka naturen har bestämt att kastas i sin skräpkammare för att där omkomma obemärkt. Jag hade dock ännu en halv guiné kvar, och jag beslöt, att ödet ej skulle narra den ifrån mig; jag skulle genast gå och göra ända på den, medan jag hade den och sedan lita slumpen för resten.
»Medan jag i dessa tankar gick gatan fram, kom jag förbi värvaren Crispes kontor, som stod öppet och tycktes lova mig ett vänligt emottagande. På detta kontor ger mr Crispe alla hans majestäts undersåtar ett vänligt och rikligt anbud på tretti pund sterling om året, och allt, vad de skola ge i gengäld för detta, är deras frihet för livstiden och rätt för honom att föra dem över till Amerika som slavar.
Jag kände mig lycklig att här finna ett ställe, där jag i förargelsen kunde döva min fruktan och trädde in så vördnadsfullt som en munk i en cell, ty en sådan liknade kontoret. Här fann jag en hel mängd individer, som alla voro i samma omständigheter som jag, och de väntade med äkta engelsk otålighet på mr Crispe, medan de svuro över sina olyckor och det ogunstiga ödet, tills mr Crispe omsider infann sig och deras mummel tystnade, Han värdigade betrakta mig med synnerlig uppmärksamhet, och han var den förste person, som under senaste månaden talat till mig med leende min. Sedan han gjort mig några frågor, kom han till det resultatet, att det inte fanns något under solen, som jag ej passade till. Han tystnade för ett ögonblick för att taga i övervägande, hur han bäst kunde göra något för mig, sedan slog han sig på pannan, som om han nu hade funnit det, och sade mig att, det just nu vore tal om en ambassad från regeringsrådet i Pennsylvanien till chickasaw-indianerna, och att han skulle an-
