Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 92 —

vända hela sitt inflytande på att få mig förordnad till ambassadsekreterare.

»Jag kände på mig, att karlen ljög, och dock gjorde hans löfte mig en viss glädje; ty det lät ju helt ståtligt. Jag växlade därför min halva guinè; den ena hälften lade jag till hans trettitusen pund och den andra hälften beslöt jag att offra på närmaste värdshus för att bli ännu lyckligare än han.

»Men då jag gick ut genom dörren för att fullfölja mitt beslut, mötte jag en sjökapten, som jag känt förr, och honom bjöd jag att dela en bål punsch med mig. Jag brukar aldrig förtiga mina förhållanden, och därför talade jag om för honom mitt sista steg. Men då han hade hört mr Crispes löften, försäkrade han mig, att jag störtade mig i olycka genom att lita på dem, ty det enda, han skulle göra för mig, var att sälja mig till en plantageägare. »Men», fortsatte han, »jag tror, att du genom en mycket kortare resa kan förhjälpas till ett mycket mera angenämt levebröd. Tag emot ett gott råd: i morgon seglar jag till Amsterdam, hur skulle det vara, om du följde med som passegerare? Så snart du kommit i land, har du ingenting annat att göra än att lära holländarna engelska. Jag kan försäkra dig, att du kommer att få elever och pengar nog; jag antar nämligen, att du kan engelska, tillade han, »ty annars skulle hin ta dig.»

»Jag lugnade honom i det hänseendet, men uttalade mitt tvivel om, att holländarna skulle vara så ivriga att lära sig engelska. Han svor på, att de voro alldeles galna i det, och efter dessa försäkringar gick jag in på hans förslag och inskeppade mig följande dag ombord för att lära holländarna engelska i Holland,

»Vinden var gynnsam, vår resa kort, och sedan jag hade betalt överfarten med hälften av min förmögenhet, fann jag mig som fallen från skyarna, alldeles främmande på en av Amsterdams huvudgator. Min belägenhet var sådan, att jag inte ville låta någon tid förgå, innan jag började med min språkundervisning. — Jag vände mig därför strax till ett par personer, som jag mötte på gatan och vilkas utseende föreföll mig mest lovande; men vi kunde alls inte göra oss förstådda av varandra, och först nu gick det upp för mig, att för att kunna lära holländarna engelska, så var det nödvändigt, att de först lärde mig holländska. Hur jag hade kunnat underlåta att tänka på en så självklar sak, var mig alldeles obegripligt, men säkert är, att jag inte hade tagit den i beräkning.

»Då min plan således hade jämmerligen strandat, tänkte jag strax på att vände om till England igen, men så kom jag i sällskap med en irländsk student, som var på väg hem från