Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 93 —

Löwen. Värt samtal rörde sig om litteratur — ty i förbigående sagt är väl att märka, att jag alltid glömde mina skrala förhållanden, när jag kunde få tala om sådana ämnen — och jag fick nu av irländaren veta, att det vid hela Löwens universisitet inte fanns mera än två män, som kunde grekiska. Detta förvånade mig, och jag beslöt strax att fara till Löwen och föda mig med att undervisa i grekiska. Jag styrktes i detta beslut av min vän studenten, vilken gjorde några antydningar om, att man kunde förtjäna en hel förmögenhet på så sätt.

»Nästa morgon gav jag mig dristigt iväg. För varje dag minskades bördan av min rörliga egendom, ty det gick åt till betalning för mitt logis i Holland, medan jag vandrade igenom landet. Då jag kom till Löwen, beslöt jag att icke smyga mig till de obetydligare professorerna, utan öppet bjuda ut min talang hos själva universitetets rektor. Jag gick alltså till honom, blev insläppt och tillbjöd honom min tjänst som lärare i grekiska, eftersom jag hade hört, att det behövdes en sådan. Det såg ut, som om rektorn först tvivlade på mina kvalifikationer, men jag erbjöd honom ett prov på dessa genom att på stående fot översätta vilket stycke som helst, som han ville välja, från grekiska till latin. Då han såg, att det var mitt allvar, sade han till mig:

»Ser ni, unge man, jag har aldrig själv läst grekiska, och jag tror inte heller, att jag någonsin har saknat det. Jag har förvärvat mig doktorshatt och kappa utan grekiskans hjälp, jag har tiotusen gulden om året utan att kunna grekiska, och min mening är den, att då jag inte kan grekiska, så är den till ingen nytta.»

»Jag var nu så långt från hemmet, att jag inte tänkte på att vända tillbaka, och därför beslöt jag att vandra vidare. Jag kunde lite musik och hade en hjälplig röst, och det, som jag förr hade använt för mitt nöje, måste jag nu taga till som existensmedel. — Jag vandrade bland Flanderns godmodiga bönder och bland dem i Frankrike, som voro fattiga nog för att vara glada, ty jag har alltid funnit, att glädjen hos bönderna stod i omvänt förhållande till förmögenhetsförhållandena. Alltid när jag i kvällningen kom till en bondgård, spelade jag en av mina muntra melodier, och denna skaffade mig inte blott en viloplats för natten utan också födan för hela den följande dagen. Ett par gånger försökte jag också att spela för bättre folk, men de funno alltid mitt uppträdande misstänkt, och de hade aldrig så mycket som en halv skilling att ge mig. Detta förekom mig så mycket märkvärdigare, som min musik alltid förr, när jag spelade för något säliskap, gjorde alla de bättre åhörarna alldeles hänryckta, i synnerhet var