— 94 —
detta fallet med damerna; men nu, då min musik blivit min födkrok, blev den mottagen med förakt — ett gott bevis på, att människor alltid underskatta de talanger, vilka deras nästa skall leva av.
»På detta sätt vandrade jag ända till Paris utan annat mål, än att se mig omkring och alltjämt komma längre. Parisarna tycka mycket mera om folk, som har pengar, än om dem, som ha gott huvud, och då jag inte hade mycket av varken det ena eller det andra, så blev jag inte synnerligt väl emottagen. Sedan jag hade drivit omkring tre å fyra dagar och sett på husens utsidor, hade jag bestämt mig för att lämna denna ogästvänliga plats, då jag på en av huvudgatorna gick rakt på den släkting, till vilken du allra först hade rekommenderat mig. Detta möte var mycket obehagligt. Han frågade mig noga om, huru jag hade kommit till Paris, och talade om för mig, varför han själv hade kommit dit: han skulle samla tavlor, medaljer, kaméer och antikviteter för en person i London, som nyligen hade ärvt en stor förmögenhet. Jag blev mycket förvånad, då jag hörde hans ärende, ty han hade vid flera tillfällen försäkrat mig, att han inte alls förstod sig på dylika saker; men då jag frågade, vem som på så kort tid hade lärt honom att bli konstkännare, svarade han att ingenting var lättare. Hela hemligheten var att följa tvenne regler. Den ena var att alltid anmärka, att tavlan otvivelaktigt hade blivit bättre, om konstnären hade gjort sig mera besvär med den, och den andra var att rosa Pietro Peruginos arbeten. Och, slutade han, liksom jag en gång i London lärde dig att bli författare, så vill jag nu inviga dig i att bli konsthandlare i Paris.
»Jag tog mycket beredvilligt emot detta förslag, eftersom det erbjöd mig ett levebröd, och hela min äregirighet var nu att uppehålla livet. Jag följde därför med honom hem till hans logis, fick min garderob förbättrad genom hans hjälp, och efter någon tid följde jag honom på tavelauktioner, där man kunde vänta engelsk adel som köpare. Jag blev inte lite förvånad, när jag såg, hur förtrolig han var med dessa fina människor, som inhämtade hans omdöme om varje tavla och varje medalj, liksom om hans smak hade varit alldeles ofelbar. Han hade en god hjälp av mig vid dessa tillfällen, ty när man frågade om hans mening, vände han sig mycket högtidligt till mig och frågade mig om min, varefter han höjde på axlarna, såg mycket vis ut och svarade den frågande, att han inte vågade uttala någon dom i en så viktig sak, Ibland fick han dock tillfälle till att avgiva en mera handgriplig dom. Jag minns, att han en gång, sedan han hade yttrat sin me-
