— 95 —
ning, att tonen i en målning inte var mjuk nog, mycket betänksamt tog en pensel med brun fernissa, som tillfälligtvis låg i närheten, och helt lugnt strök över hela tavlan i hela sällskapets åsyn, och sedan frågade, om de inte tyckte, att han hade förbättrat färgen.»
»Då han hade slutat sitt uppdrag i Paris, rekommende.rade han mig före sin avresa mycket varmt hos flera förnäma herrar såsom särdeles lämpligt ressällskap åt unga personer, och efter någon tid fick jag också anställning i denna egenskap av en herre, som följde sin myndling till Paris, för att han därifrån skulle företaga en rundresa genom hela Europa. Jag skulle vara den unge mannens guvernör, men med förbehåll, att han alltid skulle få rå sig själv. Min elev förstod mycket bättre än jag att ordna penningeförhållanden. Han var arvinge till en förmögenhet på omkring tvåhundratusen pund, som han ärft av en onkel från Västindien, och hans förmyndare hade, för att sätta honom i stånd att förvalta denna förmögenhet, skaffat honom anställning hos en advokat. Här blev han girig ända till ytterlighet. — Alla hans frågor under resan gingo ut på, hur man kunde spara pengar, vilken resroute, som bleve billigast, och om man kunde köpa billiga varor, som sedan fördelaktigt kunde säljas, när han kom tillbaka till London. Alla märkvärdigheter under resan, vilka han kunde få se gratis, tog han gärna i betraktande, men om han skulle betala något för att se dem, så brukade han säga, att han hade hört, att det var rakt ingenting att se. Han betalade aldrig en räkning, utan att anmärka, hur förfärligt dyrt det var att resa. Han var dock endast tjuguett år.
»Anlända till Livorno, gjorde vi en tur nedåt hamnen för att se på fartygen; han frågade då, hur mycket det kostade att fara sjövägen hem till England, och då han fick höra att det endast var en obetydlighet i jämförelse med omkostnaderna för en hemresa landvägen, så kunde han inte motstå frestelsen att välja det förstnämda sättet, Han betalade mig den lilla del av min lön, som han var skyldig, tog avsked av mig och gick ombord med endast en tjänare.
»Jag stod åter ensam i världen; men det var ju något, som jag var van vid. Min musikaliska förmåga var mig till ingen nytta i detta land, där varenda bonde var en bättre musikant än jag, men jag hade så småningom förvärvat mig en annan talang, som var mig till stor nytta, och det var färdighet i disputation. Vid alla kontinentens universitet och kloster försvaras på vissa bestämda dagar filosofiska teser mot var och en, som uppställer sig som opponent. Om denne opponerar
