1. HErre tu uthransaker migh/
Och knner migh fullnoga/
Jagh sitter eller står/ är alt för tigh/
Och hwad jagh hafwer i hoge:
Ehwad jagh hafwer i tancka och sinn/
Wetstu alt ifrån fierran;
Jagh ligger/ står/ går uth eller in/
Ästu alt om migh HErre/
Och achtar migh sider och förre.
2. På min tungo är intet ord
Thet tu eij wetst til pricka:
Hwad förz och efter hos migh blijr giordt/'
Thet mån tu laga och skicka.
På migh håller tu tina hand/
Migh icke til liten fromma:
Doch går thet öfwer mitt förstånd/
Jagh kan ther eij under komma:
Thet äro tina lönliga domar.
3. Hwart skal jagh flyy at jagh migh må
För tinom Anda lönna/
Och titt Anischte så undgåå/
At tu migh eij kan skönja?
Faar jagh än up i Himmelen rund/
Så mån jagh tigh ther finna;
Faar jagh ock nedh til helwetes grund/
Så ästu för migh ther inne/
Både nu och i all sinne.
4. Om jagh bortfluge medh en fart
Til yttersta hafsens ända/
Medh morgonrodans wingar snart/
Ther leda migh ock tina händer.
Ty ingen är then tin högra hand/
Som upfyller Himmel och jorden/
Undflyy eller undwika kan;
Om han thet än fresta torde/
Then möda honom fåfäng worde.
5. Jagh sade: mörkret ju skyler migh/
Men natten är migh liuset klara;
Ty mörkret är eij mörckt för tigh/
Ther altzingen natt kan wara:
Natten är ther som dagen skär/
Och mörkret som liuset blida.
Mine niurar i titt wåld äre:
I mins moders lijf til tida
Skyer tu migh utan qwida.
6. Jagh tackar tigh/ Gudh/ at tu migh
Så underlig wille giöra.
I all tin werck ästu underlig/
Thet kan jagh sielf see och höra.
Min been woro tigh ofördold/
När jagh i thet lönliga gilrdes/
I mins moders lijf intet förhöld/
När tu migh ther nedre i jorden
Skop medh titt krafftiga Orde.
