Sida:Psalm1695-1.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

234 235

Om Christi Mandoms anammelse.


[Notbild]

1. ESaie Prophetenom hände thet så/
At han i Andanom HErran sittia såg/
På en högh thron medh myckit skeen;
Hans klädefåll vpfylte Templet alleen.
Twå Seraphim stodo ock ther vppå/
Sex wingar han hwar thera hafwa såg;
Medh twå betäckte the sin’ ansichte reen/
Medh twå skyltes fötter och been:
Och medh the twå andra flugo the frij:
Ropande til hwar annan medh stort skrij:
Helig är Gudh HErren Zebaoth;
Helig är Gudh HErren Zebaoth;
Helig är Gudh HErren Zebaoth:
Hela jorden hafwer han vpfylt medh godt.
Af thet roop skalf både biälckar och grund/
Och huset wardt vpfylt medh rök och damb.


119.
[Notbild]

1. CHristus then rätte HErren/
Gudz Son i ewighet/
Af Fadren är vprunnen/
Som Skriften säija weet:
Han är then Morgonstierna/
Som oss kan lysa och wärna
Ifrån alt mörcksens qwahl.

2. Han är nu menniskia worden
I werldsens sidsta tijd/
Af rena Jungfru boren/
Til oss hijt kommen nidh:
Dödzfängslet hafwer han brutit/
Och lifsens dör vpslutit/
Oss Himmelen öpen giordt.

3. O Christe gif tina nåde/
Tin kärlek låt oss fåå/
At sigh medh rådh och dåde
Wårt hierta kofra må:
Och låt oss til tigh längta/
Rättwisan efterträngta/
Och flyy fåfängelighet.