Sida:Psalm1695-1.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

236 237

Om Christi Mandoms anammelse.


4. All macht hafwer tin Fader
I händer gifwit tigh;
Thess är nu hwar man glader/
At tu then machten fick.
Ty tu wilt altijd hielpa/
Ey låta nederstielpa
Them som intet förmå.

5. Hwad Fadren hafwer tigh gifwit
Låt eij borttappas thet;
Men föör til rätta lifwet/
Ther tu sielf blifwer medh.
Låt oss få medh tigh wara
Altijd förvtan fahra/
Och glädias i ewighet.

120.
[Notbild]

1. O JEsu Christ som mandom tog
I rene jungfru lifwe/
Kärleken han tigh ther til drog/
Wårt hopp tu wille blifwa.
Tu såg wår synd och stora nödh/
At oss stod före en ewig dödh/
Helwetit stod oss öpet.

2. Thet lätst tu tå förbarma tigh/
Kunde thet eij längre lida/
At Diefwulen tog oss til sigh/
Ther om wille tu strida:
Gaf tigh så här i werlden nidh/
Och giorde oss en ewig frijd/
Medh tinom dödh och pina.

3. Och så sade tu oss thet til/
Wij skolom hafwa trona/
Ty tu äst både godh och mild/
Och wilt oss alla skona;
Om wij sättie wår troo ther på/
At thet skal medh oss wara så/
Som tu oss säger före.

4. Tu äst worden wår broder kär/
Oss til stoor prijs och ähra/
Och altijd wil oss wara när/
Hwad kan man meer begära?
Är thet oss icke til en stoor mohn?
Wår broder är Gudz ende Son:
Ho kan oss nu förderfwa?

5. Prijs ware tigh ewinnerlig/
Som oss then nådh bewiste/
At wij äre Gudz barn medh tigh/
O käre broder Christe!

[ till nästa uppslag ]