Han höre tin böön i nödenes tijd/
Och styrcke tin hugh och sinne:
Jacobs Gudh han beskydde tigh/
Och löse vthaf wånda.
Så önske wij alle innerlig
Wår Konung til watn och lande/
Förläne tigh Gudh sin Ande!
2. Han sände tigh hielp vthaf sin thron/
Emot fienden hårda/
Genom then Helga i Zion/
At tu må segersam warda.
Han kallas HErren Zebaoth/
En wäldig hielte öfwer alla:
Ehwem han förer sin häär emot/
Then måste för honom falla/
Ty låter oss honom påkalla.
3. Tin tienst ware honom täckelig/
Titt offer wäl til nöije:
Ett ödmiukt hierta vtan swek/
Kan honom til nåden böija.
Then Gudi gifwer lof och prijs/
Han giör thet offer reena:
Then menniskia är from och wijs/
Som ther på achtar allena/
Thet mån ock Skrifften mena.
4. Gif honom lycko och salighet/
Oss allom til frijd och fromma:
O HErre Gudh/ som sielf wäl weet
Hwad oss kan bäst bekomma.
Hans anslag lät allestädz framgåå/
Tigh til lof/ prijs och ähra/
Lät lyckas hwad han slår vppå/
Alt både när och fierre/
Thet bedie wij tigh/ o HErre.
5. Wij frögde oss af titt bistånd:
Och gifwe oss sorger inga.
Tu styrcker wåra högra hand/
Eij skal oss fienden twinga.
Wij tröste oss alt widh titt Namn/
Thet är ett wäldigt fäste;
Och före baneret i marcken fram/
Både til foot och häste:
Ty hoppes wij ock thet bäste.
6. Nu märcker jagh at HErren är när/
Och wil sin Smorda bewara.
Then honom hafwer af hiertat kär/
Han blifwer wäl vtan fahra.
Fullsnart wil han höra hans böön
Vthaf sins Himmels säte:
Hwad han begärer/ Gudh eij sön/
Sielfwer vthlåfwar han thetta;
Thess frögdar man sigh medh rätta.
7. Thet går nu så i werlden måst/
Doch kan thet litet båta/
Man rustar sigh medh wagn och häst/
Wil sigh ther på förlåta.
Men wår hielp står i HErrans Namn/
Ther på wår troo wij grunde;
Thet är förwisso then trygge hamn/
Som oss swiker ingalunde/
