Thet är så snart medh menniskian giordt/
Som medh thet gräst som wisnar bort:
Thet går öfwer fattiga och rika:
Arla gräset sin blomma bär/
Om qwällen thet förwisnat är/
Ty thet warder afslagit/
Förtorckat och borttagit.
4. Thet kommer af wår synd så ledh/
At tu på oss äst worden wredh/
Ther af måste wij förswinna.
Tin grymhet trycker oss nedh i grund/
Och plågar oss så margelund;
Thet klagar man och qwinna.
Wår brott tu ställer fram för tigh/
Och seer på them hwart ögnablick/
Sin synd kan ingen hölja/
Och för tin ögon dölja.
5. Ty är ock nu wår älder kort/
Medh hast löper wår lifztijd bort;
Thet hafwer tin wrede wållit.
Wij ände i thenna jämmerdahl
Wår tijd så snart som ett löst taal;
Eij kunne wij längre hållat.
Wåra dagar äro siuttijo åhr/
Fast sällan man ottatijo nåhr:
Doch är alt sorg och wända/
Och flyr oss brått från handa.
6. Men ho är then som thet wil troo/
At tin wrede så stoor oroo
På oss hafwer låtit komma?
Hwar tage wij ock nu then man/
Som för tin grymhet fruchta kan/
Och skaffa sigh ther af fromma?
Ty bidie wij tigh/ HErre blijd/
Lär oss betänckia wår korta tijd/
At wij måge wijshet finna/
Som styrcker oss hierta och sinne.
7. Wänd tigh nu om/ o HErre kär/
Tin nådh låt oss bekomma här/
Hwij töfwar tu doch så länge?
War tinom tienarom godh och huld/
Förlåt oss wåra synd och skuld/
Then oss så storliga tränger.
Betee oss tin stora mildhet/
Och tag bort all wår uselhet/
Så wilie wij tigh prijs gifwa/
Medh frögd then stund wij lefwe.
8. Låt thet doch icke längre skee/
At ss så qwäl wår sorg och wee;
Giör ther på en godh ända.
Tröst oss nu medh glädie och frögd/
Then tu uthaf tin Himmels högd
Til oss hijt wärdes sända.
Låt tina tienare förståå
Tin nådewärck/ theras barn också/
Tin härlighet til ähra/
Thet wij af hiertat begäre.
9. Så war nu HErre Gudh oss blijd/
Och skona oss swaga/ som altijd
Bryta och i synd falle:
