Hoppa till innehållet

Sida:Psalm1695-2.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
436 Om Menniskiones Fall och Uprättelse. 437

5. Sonen sin Fader lydig war/
Kom til migh här på jorden;
Af ene jungfru reen och klar
Är han min broder worden:
Sin kärlek wille han migh betee;
Och tog ifrån migh helwetis wee/
Thet jagh war plichtig lida.

6. Han lät vthgiuta sitt dyra blodh/
Sitt lijf månde han eij spara:
Thet led han migh til syndaboot;
Ty må jagh trygger wara.
Han är min HErre och Höfwitzman;
Vthi hans dödh min synd förswann:
Så är jagh salig worden.

7. Han foor ock vp til Fadren igen
Ifrån thenne werldz elände/
Ther wil han wara min mästar’ alleen/
Och migh sin Anda sända;
Then i min nödh skal trösta migh/
Och lära migh at känna sigh/
Och i all sanning leda.

8. Thess ware prijs i ewighet/
Och lof förvtan ända/
Fadrens stora barmhertighet/
Som oss then nåden sände/
Och nederslog i Christi dödh
Helwetet/ synd och dödsens nödh.
Ho kan oss nu förderfwa?

220.

Koral nr 220 [skapa ny melodi] [skapa med samma melodi] [rensa sidcachen]
Sidan :Koral1697/220 saknas

1. GUdh af sine barmhertighet
Hafwer oss til nåde tagit/
Och all wår orättferdighet
Medh Christi blodh aftwagit:
All wår förtienst är vthelyckt/
Wij hafwe eij annor tilflycht/
Til nåden måste wij falla.

2. Gudz lagh woro både helig och godh/
Doch kunde wij them eij hålla/
Wårt kötzliga sinne föll ther emot/
Ty månde wij i synd falla:
Gudz wrede ther medh öfwer oss kom/
Och oss tilstundade en sträng doom/
Tå Gudz Budh wordo brutne.

3. Andan kräfja Gudz helga Lagh/
Som hiertat måste röra/
Eljest hafwer Gudh intet behagh

220. Til