Så ljuflig röst,
Ej mer på jorden finnes.
3. Ack! hjertelag,
Som mer än jag,
Har kändt min fröjd och smärta!
Du var mig allt.
Nu är du kallt,
Du ömma modershjerta!
4. Ej stund, ej dag
Gått fram, då jag
Din huldhet ej försporde.
Men bort du gick;
Och jag ej fick
Dig löna, som jag borde!_
5. Gud löne dig
Evinnerlig,
Du hulda och du ömma!
Med Jesu nåd,
Jag dina råd
Och dygder ej skall glömma.
6. Att bedja Gud
Och vid hans bud
Förblifva, du mig lärde.
Af hjertat gick
Ditt ord, och fick
Af ditt exempel värde.
7. Det blifva skall
Mitt lefnads-kall,
Som du, att tro och göra.
Med mig skall då
Wisst Herren stå,
Och mina suckar höra.
8. I grafvens ro,
Till ostörd ro,
Ditt stoft man nedersänker:
Men sjelf du är
Hos Gud, och der
Helt visst på mig du tänker.
9. Helt visst du ser
Till barnet ner,
Och åt Guds Faderssköte
Mig ömt förtror,
Du goda Mor!
Till dess jag när ditt möte.
10. I detta hopp
BegynS mitt lopp
Och fortgår och försvinner.
Kan dödens stig
Förfära mig?
Jag dig på den ju hinner.
6) Ungdom och Ålderdom.
För Ynglingar.
348. I blomman af min ungdoms dagar,
Hvem är jag skyldig tacksamhet,
Om ej den Gud, hvars milda lagar
Mig styrka skänkt och munterhet,
Och öppnat verldens fält för mig,
Der all hans godhet röjer sig?
2. Men då jag knappt har lagt till rygga
De första stegen af mitt lopp,
Hvem är, som skall dess fortgång trygga
Och gifva stadga åt mitt hopp?
Dig ensam, Herre! tillhör det,
Som redan räknat mina fjät.
3. Ledsaga mig den rätta vägen,
Bland villor och bland farors hot,
Att jag ej, blind och oförvägen,
Mot stenen stöta må min fot,
Och att jag ej, i förtid trött,
Må gagnlöst se min lif förnött.
- 4. Nar
