4. Här i bekymmersamma öden
Jag, oförfaren, tarfvar råd,
O! gif mig dem, jag har af nöden,
Med faders-vishet, faders-nåd:
Och, stapplar jag, så stöd mig mildt,
Förrän mig fallet från dig skillt.
5. Låt aldrig mig förmäten tänka,
Att den, som ung förglömt din lag,
Tids nog åt bättringen kan skänka
En bräcklig ålders sena dag:
O hvem är den, som visshet fått,
Att morgondagen blir hans lott?
6. O! må jag visligt nyttja tiden,
Till ditt namns ära och mitt väl;
Må nådens ljus och samvetsfriden
Beständigt vårdas i min själ:
Så skall jag möta oförskräckt
Min framtid, fast i moln betäckt.
' .' min Gud!
» ' hvad hår-
Iig dager Stl-ålar på den
ynglings stig, Som af
dig sin styrka tager Och
airrglådje har i dig!
Som sig håller till din
hå] Och. fornöjd iued ditt
be ag, Går att lifvels
pligtereskota Går att
' lifvets odenmota! '
2. .Han , med bröst af
dygd regeradt, Fredadt
från begårens brand,
258 'ChrirteLSin/ne och Förbi!! '
planteradt .På den friska .
flödena strand. I hans
blick, :om källan Har,
Himlens lugn sin spegel
har. 'På hans kind,.som
rosor smycke, Loftet
står om lit .och lycka. '
5. Hjertat för det 500,
da lågar, Tanken i det
sanna ser. Känslan sva-
rar, då han frågar, Him-
len hörer, då han ber.
Jorden syns ett vårens
fält, Hvilket. lofvande
och sållt, Bär, åt dyg-
dens hopp och möda.,
Blott våisxgnels'ernasgre-
da.
4. Der ska" han, lik
fädren , hågna Frihet,
lag och fäders land, San-
ningen sin Mamma agna,
\Vånskapen sin ' trogna
hand. Dz-rsknll han, med
redlig s 51, Främja men:
skors ratt och vål Och,
i svaga, qvalda hjertan,
Skingra villan, lugna
smärtan.
5. Hielp_ mi , Gud!
att sådan bli ver Min
förhoppning ooh -min
skörd. 'Ackl om du ei
styrka gifver, :- ing
svag och lån fårförd.
Slyrk mig, led mig, _ltt
jag må Rätt min kallelse
Egrstå Och min värde ei
ferspi llaPS begirem flärd
och villa.
Blomslrar, lik ett träd.
GigLå' mig ej ullenast
