Att jag ära vänta må,
När jag skall för domen stå.
15. Dömd till döden du upphängdes
På ett kors bland röfvare
Utom staden, och lät se,
Huru jag, som utestängdes
Från Guds nåd, blir honom kär,
Då jag korset tåligt bär.
16. Ty vill jag nu öfvergifva
Werlden med dess flärd och list
Och hos dig, o Jesu Christ!
Uti lif och död förblifva,
Wara med ditt kors förnöjd,
Äga blott i dig min fröjd.
17. Ty ditt kors är all min ära
Och ditt blod min högsta skatt:
Ja, jag har mig föresatt,
Att jag vill din smälek bära,
Lida förr med dig förakt
Än behaga verldens prakt.
18. Wärdes mig det hopp förläna,
Styrk mig i den fasta tro,
Att din möda var min ro,
Att du ville för mig tjena,
På det jag, en syndaträl,
Winna må en friad själ.
19. Sådant ville visst ditt hjerta
Uti nåd försäkra mig,
Då det öppnadt blef på dig
Och din mun, af dödsens smärta
Sluten, ack! och utan röst,
Mer ej kunde tala tröst.
20. Hjelp mig, Jesu! detta lära,
Hjelp mig detta stadigt tro,
Så får jag till själen ro;
Ty jag kan ej rätt dig ära
Eller lefva som mig bör,
Om jag icke med dig dör.
76.
Jesu, du mitt lif, min helsa,
Jesu! du för mig är död:
Du dig utgaf, mig att frälsa,
I den djupsta själanöd.
Intet skall mig nu förderfva:
Lif och sällhet skall jag ärfva.
Pris och ära vare dig,
Herre Jesu! innerlig.
2. Du, o Jesu! måst utstånda
Hädeord och hån och spe,
Smälek, hugg och mycken vånda,
Band och bojor, ångst och ve,
Mig eländig att förlossa,
Mörkrets kedjor sönderkrossa.
Pris och ära & c.
3. Du lät såra dig och pina
Och handtera jemmerlig
Till att hela såren mina
Och i ro försätta mig.
Ack! du, för min välfärd sanna,
Sjelf har låtit dig förbanna.
Pris och ära & c.
4. Svårt och bittert blev du hädad,
Törnekrönt din hjessa blef.
Att så plågad bli och smädad,
Ack, hvad var det, som dig dref?
Att du måtte mig bekröna
Med din ärekrona sköna.
