Pris och ära & c.
5. Du dig lät så rycka, draga,
Att jag måtte helad bli;
Låt dig utan skuld anklaga,
Att jag måtte dömmas fri.
Att jag måtte tröstas åter,
Tröstlös du dig hänga låter.
Pris och ära & c.
6. Du dig hafver sänkt i nöden,
Lidit allt med tålamod;
Smakat ock den bittra döden,
Och för mig gjort saken god.
Att jag bland Guds barn må täljas,
Wille du så svåra qväljas.
Pris och ära & c.
7.Med din ödmjukhet du bringat
Lösen för mitt öfvermod.
Döden i din död betvingat,
Att min död mig varder god.
Spott och hån, som du månd bära,
Måste tjena mig till ära.
Pris och ära & c.
8. Nu dig tackar allt mitt hjerta.
Jesu! för din myckna nöd,
För din ångest för din smärta,
För dit kors och för din död;
Ja för allt det bittra, svåra,
Som du led för synder våra.
Pris och ära vare dig,
Herre Jesu! innerlig.
(Homburg. Norenius.)
77.
Jesu! djupa såren dina,
Dina qval, din bittra död,
Gifva i livsdagar mina
Tröst i kropps- och själa-nöd.
Faller något ondt mig in,
Tänker jag på pinan din:
Därutaf kan jag väl hämta,
Att man skall med synd ej skämta.
2. Will då sig i vällust göda
Ett förderfvadt kött och blod,
Minnes jag din svett den röda,
Och får strax ett annat mod.
Om mig satan fresta tör,
Till mitt hjärtas sköld jag gör
Din förtjenst, den nåderika:
Och han måste då bortvika.
3. Wille verlden hjertat föra
På den väg, der hon är van
Själars frid och hopp att störa;
Skådar jag din marterban,
Törnet som dig stinger hvasst,
Korset der du naglas fast:
Så kan jag i andakt blifva,
Onda lustars makt fördrifva.
4. Ja, mot allt hvad helst mig kränker
Gifva dina sår mig kraft;
När i dem sig hjertat sänker,
Friskas det av livsens saft:
Din hugsvalans sötma god
Wänder bort mitt sorgse mod.
Du mig helsan har förskaffat,
Då du led för mig dödsstraffet.
