3. Du bar ditt kors.
Din härlighet,
Som alla himlar prisa,
Din makt, som icke gränsor vet,
Du lade af, att visa,
Det intet finns,
Som icke vinns
Af kärleken som lider.
4. Du bar ditt kors.
Så lär ock mig,
O Segerhjelte! vinna
Och uppå korsets helga stig
Till himlamålet hinna.
Då är min själ
Förvarad väl,
Och lefver i din kärlek.
90.
Din synd, o verld! besinna.
Se här det blodet rinna,
Som frälsar Adams slägt.
Se höjden af all smärta,
O! måtte dock hvart hjerta
Af Jesu sista suck bli väckt.
2. Det qval, hans känsla följer,
Den krans, hans huvud höljer,
Det kors, som honom bär,
Den törst, som ingen lindrar,
Hans hjerta dock ej hindrar
Dig intill döden hålla kär.
3. Till dig sin blick han sträcker;
Till bättring dig han väcker
Och dig till lifvet för.
Mot nåden mer ej sträfva;
Se här din dom och bäfva,
Om Jesus fruktlöst för dig dör.
4. I dag till korset hasta
Och ångrens blickar kasta
På dina villors stig.
Mot hjertats lustar vaka,
Gack icke dit tillbaka,
Der blygd och jemmer vänta dig.
5. Så lev till Jesu ära!
Din säkerhet att nära,
Han icke göt sitt blod.
Nej! mörksens makt förkrossad,
Och menskors slägt förlossad,
Är Jesu kärleks segerstod.
91.
Ditt hufvud, Jesu! böjes.
Ditt verk fullbordadt är.
Till dig mitt hjerta höjes
Och än en blick begär.
Till korset dig jag följer,
Dit kärleken dig bragt,
Der du din höghet döljer
Och dör uti förakt.
2. Din ondska, fallna slägte!
Sin udd mot Jesum hvässt.
Den handen, han dig räckte,
Du här vid korset fäst.
Du ser det öga slutit,
Den tunga stum och kall,
Som ömhets tårar gjutit
Och varnat dig för fall.
3. Du ser hans hjessa sårad:
Ack! rys vid denna blick!
Den fot är genombårad,
Som dig till räddning gick.
Det bröst, som för dig ömmat,
Af spjutet öppnadt är;
Och detta blod, som strömmat,
