Sida:Psalmboken (1819).djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
71
Jesu lidande m. m.

Din frälsning än begär.

4. Ej solen mera sprider
Det ljus, af Gud hon fick.
En jord, der Jesus lider,
Är icke värd dess blick.
Dock midt i mörkrets dimma
En nådesol går opp,
Då Jesu sista timma
Förnyar verldens hopp.

5. Si! templets förlåt remnar:
Fullbordadt är Guds råd.
Han ångrens tårar lemnar
Fri tillgång till sin nåd.
Ej någon uteslutes
Från denna Faderns bröst.
Det blod, som här utgjutes,
Är hela verldens tröst.

6. Si! bergens grundval bäfvar,
Si! hårda klippan rörd:
Dock menskans otro jäfvar
Guds eget vittnesbörd.
Låt du, som döden smakat,
Till frälsning för min själ,
Det hjerta blifva skakadt,
Som glömmer så sitt väl!

7. Jag vill hos dig förblifva,
Som återlöste mig,
Och dig ett hjerta gifva,
Som evigt älskar dig:
När du mig innesluter
Uti din kärleks famn,
Jag lugn och trygghet njuter
I denna sälla hamn.

92.

Skåder, skåder nu här alle,
Huru Jesus plågad är.
Tårar flyte, klagan skalle,
Då vår syndaskuld han bär!
Så, som Jesu smärta var,
Aldrig någons varit har.

2. Hand och fot man genombårat;
Sträckt och plågad är hvar led,
Hufvudet, af törnen såradt,
Blekt och blodigt sjunker ned.
Så som Jesu smärta var & c.

3. Ändtligt öfverljudt han sänder
Upp sin sista suck och ber:
Fader! jag i dina händer
Nu min anda återger.
Så som Jesu smärta var & c.

4. Denna stund är Jesu sista;
Templets förlåt rifs i tu,
Solen mörknar, bergen brista:
Öga! hjerta! hvad gör du?
Så som Jesu smärta var & c.

5. Har du, menniska! ett hjerta,
Är din bäste vän dig kär,
Känn din syndaskuld med smärta,
Ty för den han korsfäst är.
Så som Jesu kärlek var,
Aldrig någons varit har.

(A. Amnelius.)

93.

O du, vår Herre Jesu Christ,
Som på dig tog vår synd och brist,
Som plågad var och slagen hårdt,
Som måste draga korset svårt!
Dig bedje vi, att, för din död,
Du hjelper oss i all vår nöd.