Sida:Psalmodikon.pdf/292

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
254

6. Hwarest är halftonernas läge i Doriska tonarten? Emellan andra och tredje, samt sjette och sjunde tonen [1].

7. Hwarest är halftonernas läge i Frygiska tonarten? Emellan första och andra, samt femte och sjette tonen.

8. Hwarest är halftonarternas läge i Lydiska tonarten? Emellan fjerde och femte, samt sjunde och åttonde tonen.

9. Hwarest är halftonernass läge i Mixolydiska tonarten? Emellan tredje och fjerde, samt sjette och sjunde tonen.

10. Hwarest är halftonernas läge i Aeoliska tonarten? Emellan andra och tredje, samt femte och sjettet tonen.

11. Hwarest är halftonernas läge i Joniska tonarten? Emellan tredje och fjerde, samt sjunde och åttonde tonen.

12. Finnas icke flere, än dessa sex tonarter? Man antar ännu twenne under namn af Dur och Moll [2], men för sången af kyrkopsalmernas melodier anse wi Dur, såsom Jonisk tonart, och Moll, som Aeolisk.

13. Hwad betyder ziffran 1? Första tonen i tonartens skala. 14. Hwad 2? Andra tonen. 15. Hwad 3? Tredje tonen. 16. Hwad 4? Fjerde tonen. 17. Hwad 5? Femte tonen. 18. Hwad 6? Sjette tonen. 19. Hwad 7? Sjunde tonen. 20. Hwad 8? Åttonde tonen.

21. Huru kan man i allmänhet och i hänseende till kyrkotonarternas skalor indela dessa åtta toner? I twenne slag, oföränderlige, och föränderlige, hwilka hwardera äro fyra till antalet.


  1. Det will säga, att tredje tonen är en half ton från den andra, och den andra från den tredje, den sjunde från den sjette, och den sjette från den sjunde. Wid alla dessa öfningar är af högsta wigt att swaren hämtas från taflan eller uppwisas på taflan. Utanläsning duger här till intet, ty den ger icke åskådlighet och begrepp.
  2. Skillnaden emellan Moll och Dur, och deras motswaranade Kyrkotonarter den Aeoliska och Joniska, är den, att de förre, äfwen i melodien, utwika i andra tonhöjder, en annan Moll och Dur, än den första och ursprungliga, hwilket Kyrkotonerna icke tillåta sig. De förstnämde äro i kyrkosången icke annorlunda att anse, än som anomalier af de sistnämde, uppkomna med upptäckten af harmonien.