De första åren torde man få bära någon olägenhet af brist på Basröster, eller kanske rättare hos Basröster, ty dessa utbilda sig i allmänhet icke fullständigt, förr än emot medelåldern. Denna swårighet kan likwäl wid många psalmer skickligen afhjelpas derigenom, att Basen sjunger de djupaste interwallerna i högre octav. Flere psalmer låta sig sjungas fyrstämmigt med tillgång af röster, som hinna det djupa A, och framför allt den af himmelsk mildhet och frid, i stilla andagt och kärlekssorg försmältande nattwardssången: O Guds Lamm! hwilken ock, om rösterna behöfwa det, kan utan skada höjas en hel ton, från a till b. Der orgelwerk finnes, är ofwansagde brist öfwerskyld dermed, att pedalen något förstärkes.
Jag har stundom hört djuptänkte och aktningswärde män frukta någon skada för andagten af sång i stämmor, och har sjelf i många år delat deras tänkesätt; men jag har upptäckt, att det blott war en irring af min oerfarenhet. Annat är en chör af köpte, för tillfället hyrde och beställde sångare, om än med goda röster, dock utan hjerta för sången, i synnerhet under Gudstjenst, och för hwilka sången blott är handtwerk och näringsfång; annat församlingens eget fria offer för sin Gud. En chör sjunger för att bli hörd af dem, för hwilka den sjunger, men församlingen sjunger för att sjunga. Denna skilnad är wäsendtlig, och ger sången en helt olika stämpel, det förra af ostentation, det sednare af enkelhet. Om wi icke tro oss böra åsyfta att uppsåtligt bedraga oss sjelfwe, så måste wi ock tillstå, att wår kyrkosång för närwarande har ingen andagt att blottställa eller förlora. Måhända är det just sången i stämmor, som kunde skaffa någon begynnelse dertill.
En annan tanke, som hade rotat sig till öfwertygelse, uppfyllde mitt sinne i flere år. Alla stämmor, utom den egentliga melodien, psalmen måtte wara än så wäl författad, syntes mig dock icke wara sjelfständiga melodier, utan smaka hwar och en af något sin stämma eget twång [1]. Huru, tänkte jag, kan med sådant förhållande,
- ↑ En irring, uppkommen af den egentliga melodiens öfwerwägande förtrolighet med sinnet och känslan.
