Den här sidan har korrekturlästs
277
ej gripa och fasthålla Gudomen i wäsendet, men den fromme besitter med ordet (teknet) wittnesbörd och wäsendet, som han åtnjuter, och hwarom Guds ande med teknet (ordet), såsom sitt werktyg, talar till hans sinne, hjerta och förstånd. Utan fromhet är Dogmatiken ewigt obegriplig. Ofromheten, om än så skarpsinnig [1], fast-
- ↑ En wiss art af föregifwen Theologie har af ålder arbetat med skarpsinnigheten så uteslutande, som henne och henne allena wore af Gud gifwet att weta hans rikes hemlighet; men det är twertom, (Matth. 11: 25) och måste så wara, att egenheten icke må insätta sig i det heliga och missbruka det. Med en skarp blick kan icke kreaturet se upp mot sin Skapare, utan endast med en ödmjuk och öfwerlåten. Ordet skarp ger tydligen tillkänna, att en sådan blick ser mot det onda, ej mot det goda. Skarpsinnigheten är offerknifwen i prestens hand, hwarmed han för slagtoffret dödar djuret, det will säga den djuriska lustan, men icke hans öga. Detta är enfalden och ett rent hjerta. Luce 10: 21. Matth. 5: 8. En skarp blick ser endast sönderskärande och urskiljande, och fattar intet annat än urskilningen. Den ser egentligen intet, men urskiljer för ögat. Detta är en oskattbar sak der det behöfwes; men hwilken urskilning behöfwes det, hwarest allt är ljuset, sanningen och lifwet, och den mest obetingade hängifwenhet, den snaraste ingång till uppenbarelsen? Det är med skarpsinnigheten, der den är oss till werklig tjenst, såsom med mikroskopet. Ju skarpare det är, desto klarare urskiljes det, men synfältet förminskas ock i samma mon, och mikroskopet är icke ögat. I naturens förwirring behöfwer ett swagt öga förberedelsen af mycket distinction för att skönja något; men ett godt, det är, ett i Gud enfaldigt öga behöfwer den icke för att se allt. Om ditt öga är enfaldigt, så är hela din kropp ljus, säger wår Frälsare. För anatomien af den under fallets insegel tillslutan naturen är skarpsinnigheten wår swaghet en god nödhjelp; för kännedomen af det lif, som man endast erfarande och genom lifwet sjelf kan fatta, är den till ingen direct brukbarhet. Skarpsinnigheten har det felet, att den är skarp, och i följd af sin natur icke kan wara from – ett stort fel i Theologien. Theologen bör noga se till huru han nyttjar en så farlig gåfwa. Wid bildandet af språkformen kan skarpsinnigheten tjena honom mycket, om han känner saken, och kan bruka werktyget, utan att af det beherrskas: Wid uppsökandet för bestraffningen af den fallna menniskonaturens förderf öppne han detta öga med warsamhet och låte det tjena sig i fridens sinne; Wid frågor af högre dogmatisk grund, som rör Gud, Treenigheten, Christum, Återlösningen, Nyfödelsen m. m. gripe han till Tron, Bönen, Ödmjukheten och Korssbördan, att han icke i blind owetenhet må, om än
