nar på orden, som i sig, efter bokstafwen och dess naturliga sinne, endast äro bilder, och stannar i oupplösliga motsägelser, eller, om den har mod der till nog olyckligen stort, diktar, wetande eller owetande, ett inbilladt sammanhang och utgifwer sin menniskomening för Guds ord.
Af förstnämnde förhållande har den Christna kyrkan aldrig gjort någon hemlighet. Oförtäckt har den af ålder kallat formerna för uttalet af Dogmatiska sanningar Symbola, men kräft aktning derföre, såsom för en dyr och den dyraste Guds gåfwa, med hwars förlust man förlorar sjelfwa den frälsande sanningens af nåden beskärda fattningsmedel, och wakat för de enfaldiges frid [1].
- ↑ Här afses den första christna kyrkan i dess renhet, och Guds werkliga hus, som tror i dess sinne, icke den sedan till papism förfalskade kyrkan, som missbrukat namnet, och för hwilkens låga herrsklystnad och omättliga penningkärlek de heligaste san-
emot sin wilje, wända det hwälta äggjernet, mot Christum
sjelf, hans får och lamm i deras menlöshet under sin Herde.
Skarpsinnigheten är en god dräng, men en dålig husbonde. En
Theologie, som blott är skarpsinnig, är ett missbruk af Guds
Namn. Theologien måste wara from; i annat fall har den
förwerkat all rätt till namnet. Wi wete mer än wi beskrifwe,
låtom oss dock en gång börja med tron och gerningen!
Hwarföre fortfare wi att spela Guds och sanningens rike såsom en
fiendes land, likasom meningen kunde och borde wara, att med
wåld anfalla och eröfra det? Är icke Gud wår fader och wi
hans barn? Den som tillåter sig tycka att han något
wet, han wet ännu icke huru honom bör weta, säger
Paulus. Icke blomstringen af allt förwett och all egen ära,
utan försakelsen deraf är sak för Theologen. Låtom oss
nedstiga att tjena menskligheten, ringheten och wåra bröder. Der
wäntar oss Herren, och will gifwa oss sin Ande, för hwilken
all wår kammarwisdom och wårt bskwett skall förwandlas
till en matt skuggbild, emot det ljus och den frid, som
bekännelsen af Herdens namn och troheten för hans sak skola
skänka oss. Är det icke, näst naturens rika wälgörenhet, af
menighetens swett och möda, som wi alle lefwe? Det är
billigt, att den skördar någon återtjenst af wårt arbete. För
wår egen ära och nöje äge wi ingen rätt att beskatta dem;
Men för Guds, mensklighetens, wår och deras gemensamma
sak.
Den som fattar sinnet af dessa ord, inser klart, att här
icke åsyftas wissa personer, utan alla och mig sjelf. Det är
Westerländernas urgamla hemsynd att göra lärdom af
Christendomen, och det är denna olyckliga sjukdom, som af ålder
warit och är den äkta religiositetens död och dane.
