102
lejon. Hans drägt bestod i en jagtklädning, mer kostbar än bjert, och han uppträdde vid de flesta tillfällen som öfver-hofjägmästare, ehuru vi äro böjda för att tro, att han icke faktiskt beklädde detta embete.
Stödd på sin slägtings, Dunois’ arm, och gående med steg, så långsamma och melankoliska, att han tycktes hvila på sin ledsagare, kom slutligen Ludvig, förste prinsen af blodet[1], hvilken lifgardet och betjeningen gåfvo all den honom i denna egenskap tillkommande hedersbetygelse. Denne prins, det afundsjukt bevakade föremålet för Ludvigs misstankar, som, i händelse af konungens frånfälle utan manliga bröstarfvingar, var arftagare till tronen, tilläts aldrig att aflägsna sig ifrån hofvet och förnekades, under sin vistelse der, hvarje tillfälle till sysselsättning eller utmärkelse. Den nedslagenhet, hvarmed detta tillstånd af förnedring och snart sagdt fångenskap naturligtvis stämplade denne olyckliga furstes yttre, var i detta ögonblick ytterligare stegrad genom hans medvetenhet af att konungen, i afseende på honom, hade i sinnet en af de grymmaste och orättvisaste handlingar en tyrann kan begå, genom att nödga honom gifva sin hand åt Ludvigs äldsta dotter, prinsessan Johanna af Frankrike, med hvilken han blifvit förlofvad i barndomen, men hvars vanskaplighet gjorde yrkandet på uppfyllelse af en sådan öfverenskommelse till en handling af den afskyvärdaste hårdhet.
Den olycklige prinsens yttre var i intet hänseende utmärkt genom några personliga företriden, och till sin inre menniska var han af ett saktmodigt, mildt och välvilligt sinnelag, egenskaper som äfven kunde skönjas genom den slöja af ytterlig nedslagenhet, som för det närvarande fördunklade hans naturliga karakter. Quentin märkte, att hertigen omsorgsfullt undvek att ens se på de kungliga lifvakterna, och att han höll sitt öga sänkt mot golfvet, då han besvarade deras helsning, liksom han fruktat, att konungens misstroende skulle tyda denna åtbörd af vanlig höflighet såsom ett försök af honom att skaffa sig ett särskildt och personligt anhang bland dem.
Vida olika var den stolte kardinalen Johan de Balues
- ↑ Sedermera konung, under namn af Ludvig XII.
