Sida:Quentin Durward 1877.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
103

beteende. Han var Ludvigs dåvarande favorit-minister, och hans upphöjelse och karakter hade en så nära likhet med Wolseys, som olikheten mellan den sluge och politiske Ludvig XI och den obändige och häftige Henrik VIII af England kunde medgifva. Den förre hade upphöjt sin minister utur det lägsta stånd till värdigheten eller åtminstone inkomsterne af Frankrikes stor-almoseutdelare, öfverhopat honom med andliga värdigheter och förskaffat honom kardinalshatten, och ehuru han var för försigtig att sätta samma obegränsade förtroende till den ärelystne Balue, som Henrik satte till Wolsey, så lät han likväl mer leda sig af honom än af någon annan af sina erkända rådgifvare. Kardinalen hade ej undgått att, lik alla som ur ett obemärkt läge hastigt lyftas till makten, bländas af sin hastiga upphöjelse och hysa den fasta öfvertygelsen, att han dugde till allt, äfven det som var mest främmande för hans stånd och studier. Stor och ogänglig till sitt yttre, äflades han att hembära det täcka könet sin hyllning, ehuru hans skick gjorde dessa anspråk löjliga och hans stånd kom dem att synas opassande. Någon manlig eller qvinlig smickrare hade i en olycklig stund inbillat honom, att ett par grofva, stadiga ben, som han ärft efter sin far, en forman från Limoges eller, enligt andra sagesmän, en mjölnare från Verdun, egde en ovanlig skönhet i sina konturer, och han hade blifvit så bedårad af denna idé, att han alltid bar sin kardinalrock litet uppfäst på den ena sidan, på det de solida proportionerna af hans ben ej måtte undgå att blifva beundrade. Då han framskred genom det ståtliga rummet, iklädd sin dyrbara korkåpa, stannade han som oftast för att granska de tjenstgörande vakternas vapen och mundering, gjorde dem åtskilliga frågor i en befallande ton, och tog sig friheten att klandra några af dem för hvad han kallade disciplin-fel i en ton, hvarpå dessa bepröfvade krigare ej vågade svara, ehuru man tydligt såg, att de lyssnade dertill med otålighet och förakt.

»Vet konungen af, att den burgundiske ambassadören pockar på att ofördröjligen få audiens?» sade Dunois till kardinalen.

»Ja, det vet han», sade kardinalen, »och här, tror