SEXTONDE KAPITLET.
Landstrykaren.
Fri är jag som naturen men'skan skapat
Den tid då än ej fans en slafvisk lag
Och vild hon strök omkring i skogens djup.
Granadas eröfring.
nder det korta samspråk Quentin höll med
damerna för att försäkra dem, att den
sällsamma tillökningen i deras följe vore den af
konungen utlofvade vägvisaren, märkte han, att
mannen ej allenast vände sitt hufvud så långt tillbaka han
kunde, för att snegla på dem, utan att han äfven med en
egendomlig vighet, som mer liknade en apas än en
menniskas, vred sig rundt omkring i sadeln, så att han kom
att sitta nästan längs sidan af hästen, som det tycktes,
för att bättre kunna gifva akt på dem.
Som Quentin ej var särdeles belåten med denna manöver, red han fram till ziguenaren och sade till honom, i detsamma denne hastigt återtog sin vanliga ställning på hästen: »jag fruktar, min vän, att ni kommer att bli en blind ledsagare, om ni hellre betraktar svansen på er häst än hans öron.»
»Och om jag också verkligen vore blind», svarade ziguenaren, »så skulle jag ändå lika bra kunna föra er genom hvilken provins som helst i Frankrike eller dess grannländer.»
»Men ni är likväl ej infödd fransman», sade skotten.
»Nej», svarade vägvisaren.
»Hvad är ni då för slags landsman?» frågade Quentin.
»Jag är ej från något land», svarade vägvisaren.
»Huru? Ej från något land?» upprepade skotten.
