278
omkring en ynglings bädd, då han älskar innerligt och tror sin kärlek uppriktigt besvarad.
Men hans drömmar, som i början rönt en inverkan af dessa bilders leende och glada natur, började småningom antaga en allt förskräckligare karakter.
Han gick tillsammans med grefvinnan Isabella utmed en spegelblank insjö, lik den, som utgjorde ett af de för hans hembygds däld mest karakteristiska dragen, och han talade med henne om sin kärlek, omedveten af att något hinder förefans mellan dem. Hon rodnade och log, medan hon lyssnade till honom, just som han kunnat vänta sig till följd af innehållet af det bref, hvilket han, vaken eller sofvande, bar närmast sitt hjerta. Men scenen förvandlades plötsligt från sommar till vinter, från lugn till storm. Vind och vågor rasade med en våldsamhet, som om alla vattnets och luftens demoner råkat i strid om öfverväldet. De stigande böljorna reste sig på alla sidor omkring dem och tilläto dem hvarken att gå fram eller tillbaka, och den växande stormen, som slungade dem mot hvarandra, tycktes göra deras qvarblifvande på stället omöjligt, då den häftiga sinnesrörelse, som framkallades af den skenbara faran, uppväckte drömmaren.
Quentins första ingifvelse var att sätta sig upp i sängen och med förundran lyssna till de ljud, hvilka, om de förkunnat en storm, skulle kommit på skam den vildaste, som ännu nedrusat från Grampianbergen, och inom nästa minut kunde han ej längre tvifla på, att detta larm ej förorsakades af elementernas kamp, utan af menniskors raseri.
Han sprang upp ur sängen och såg ut genom sitt kammarfönster, men det låg åt trädgården, och på den sidan var allt lugnt, ehuru han, då han öppnade fönstret, ännu tydligare hörde de rop, som nådde hans öron och som öfvertygade honom om, att slottets yttre sida belägrades och stormades af en manstark och beslutsam fiende. Han rafsade hastigt tillsammans sina kläder och vapen; men just som han, så skyndsamt som mörkret och öfverraskningen tilläto, påtog sig dem, hörde han någon klappa på dörren. Då Quentin ej genast svarade, sprängdes dörren, som ej var synnerligen stark, utifrån, och ziguenaren Hayraddin Maugrabin, som var lätt igenkänlig på sitt egen-