Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/338

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

296

»Och om jag vore en af dessa olyckliga qvinnor, skulle ni derföre förskjuta mig i detta förtviflans ögonblick?» sade Isabella och ville ånyo kasta sig ned för hans fötter. »Gifve Gud att jag varit er eller den fattigaste borgares dotter!»

»Ej så fattig heller, min unga dam, vi betala som vi ha tillgångarne till», sade borgaren.

»Förlåt mig, ädle herre» — började den olyckliga flickan åter.

»Jag är ej ädel och inte herre heller», sade syndikern; »bara en simpel borgare från Lüttich, som betalar sina vexlar i reda gyllen. Men det gör ingenting till saken. Må ni också vara en grefvinna, så skall jag icke förty beskydda er.»

»Ni är förbunden att beskydda henne, vore hon ock en hertiginna, sedan ni gifvit ert ord», sade Peter.

»Riktigt, Peter, mycket riktigt», sade syndikern; »ty ein Wort, ein Mann, sådan är ju en gång vår nederländska sed; och nu till vårt bestyr. Vi måste taga afsked af denne Wilhelm de la Marck, och likväl vet jag ej, hur det kommer sig, men min själ bäfvar, så fort jag tänker på honom, och jag skulle önska, att den ceremonien kunde undvikas, ty jag har ej mage att underkasta mig den.»

»Vore det då inte bättre, eftersom ni har en samlad styrka, att gå rakt på portarne och öfvermanna vakten?» sade Quentin.

Men Pavillon och hans rådgifvare talade med en mun mot behörigheten af ett dylikt anfall mot deras bundsförvandts soldater, samt framkastade sådana vinkar om dess obetänksamhet, att Quentin insåg, att detta vore en risk, hvarför man ej kunde blottställa sig med sådana medhjelpare. De beslöto derför att oförskräckt begifva sig till den stora slotts-salen, der, efter hvad de kunde förstå, Ardennernas Vildgalt firade sin seger, och begära fritt uttåg för syndikus i Lüttich och hans följe, en begäran, som var alltför billig, för att tyckas kunna blifva afslagen. Den gode borgmästaren suckade likväl djupt, då han såg på sina följeslagare, och utropade till sin trogne Peter: »se der hvad det vill säga att hafva ett för varmt och känslofullt hjerta! Ack, Peter lilla, ha hvad je mitt mod och min mensklighet kostat mig, och huru dyrt kan