jag ej ännu komma att få plikta för mina dygder, innan himmeln befriar oss ur detta fördömda slott!»
Då de gingo öfver borggårdarne, som ännu voro beströdde med döende och döda, hviskade Quentin tröst och mod till Isabella, medan han ledde henne öfver denna fasans skådeplats och bad henne besinna, att hennes räddning helt och hållet berodde på hennes fasthet och sinnesnärvaro.
»Ej på min — ej på min», sade hon, »utan på er — endast på er. Ack, om jag blott undkommer denna förfärliga natt, skall jag aldrig glömma den som räddade mig! En ynnest till måste jag likväl utbedja mig af er, och jag besvär er vid er mors heder och vid er fars ära att bevilja mig den!»
»Hvad kan ni väl begära af mig, som jag skulle kunna neka er?» sade Quentin hviskande.
»Stöt er dolk i mitt hjerta, förr än ni lemnar mig fången i dessa odjurs händer», sade hon.
Quentin svarade blott med att trycka den unga grefvinnans hand, hvilken, om förskräckelsen ej afhållit henne derifrån, tycktes hafva velat besvara denna ömhetsbetygelse. Stödd mot sin unge beskyddares arm, inträdde hon i den fruktansvärda salen, företrädd af Pavillon och hans löjtnant samt efterföljd af ett dussin garfveri-arbetare, hvilka bildade en hedersvakt åt sin syndikus.
De gälla bifallsrop och vilda skrattsalfvor, som skallade emot dem, då de nalkades salen, tycktes snarare bebåda ett kalas för afgrunds-andar, hvilka fröjdade sig åt någon öfver menniskoslägtet vunnen triumf, än för dödliga varelser, som lyckats i ett djerft företag. En öfverspänd själsstämning, som endast förtviflan kunde hafva ingifvit, uppehöll grefvinnan Isabellas konstlade sinnesstyrka; ett okufligt mod, som tycktes växa med faran, lifvade Durward; medan Pavillon och hans löjtnant gjorde en dygd af nödvändigheten och blickade mot sitt öde liksom vid en påle bundna björnar, hvilka nödvändigt måste underkasta sig hetsjagtens faror.
