342
varit åtföljd, hade urståndsatt att utan fara för sin helsa resa vidare. Grefven öfverlemnade henne i ett tillstånd af yttersta kraftlöshet åt omsorgerna af abbedissan i Cistercienser-klostret i Charleroi, en högättad dam, beslägtad med både Crèvecœurska och Croyeska familjerna och på hvars klokhet och välvilja han kunde lita.
Sjelf stannade Crèvecœur endast för att anbefalla befälhafvaren för den på stället befintliga lilla burgundia garnisonen den största varsamhet och tillsäga honom att under grefvinnan Isabella de Croyes dervaro sända en hedersvakt till klostret — som det föregafs, för att betrygga hennes säkerhet, men kanske egentligen för hindra henne från något försök att fly. Såsom skäl till garnisonens vaksamhet angaf grefven endast några obestämda rykten, hvilka han hört, om oroligheter i biskopsdömet Lüttich. Sjelf hade han föresatt sig, att han skulle vara den förste, som i all dess rysliga verklighet skulle meddela hertig Carl de förskräckliga nyheterna om uppresningen och biskopens mord, och som han i denna afsigt anskaffat friska hästar för sig och sitt följe, steg han i sadeln, besluten att utan rast fortsätta sin färd till Peronne; och då han underrättade Quentin Durward, att han måste åtfölja honom, gjorde han med detsamma en spefull ursäkt, för det han skilde honom från hans sköna följeslagarinna, men förklarade sig likväl hoppas, att det för en damerna så tillgifven väpnare skulle vara vidare angenämare att resa om natten i månskenet än att, lik en vanlig dödlig, helt simpelt öfverlemna sig åt sömnen.
Quentin, som redan var tillräckligt nedslagen öfver att finna sig sålunda skild från Isabella, kände god lust att besvara detta stickord med en vredgad utmaning, men öfvertygad om, att grefven endast skulle skratta åt hans vrede och förakta hans utmaning, beslöt han att afbida något lägligt tillfälle, då han framdeles kunde erhålla upprättelse af denne stolte grefve, hvilken, ehuru af helt olika skäl, blifvit honom lika förhatlig som Ardennernas Vildgalt. Han samtyckte derför till Crèvecœur förslag, såsom något, hvilket det ej stod i hans makt att afböja, och de tillryggalade nu tillsammans och med all möjlig skyndsamhet vägen mellan Charleroi och Peronne.
