TJUGUFEMTE KAPITLET.
Den objudne gästen.
Ej något menskohjerta väfts så väl,
Till varp och inslag, att det felfritt är:
Jag sett en hjelte för en vallhund fly
En vis, som så betett sig, att en tok
Deröfver skulle blygts; ty just den sluge,
Den verldserfarne ofta spinner nät,
Så fina att i dem sig sjelf han snärjer.
Gammalt skådespel.
nder den tidigare delen af sin nattliga färd hade
Quentin att kämpa med denna bittra smärta,
som en yngling känner, då han, kanske för
alltid, skiljes från den han älskar.
Påskyndad af omständigheternas tvång och Crèvecœurs otålighet,
hastade de framåt genom Hennegaus rika slättland, under
den vänliga ledningen af en strålande höstmåne, som
kastade sitt gulaktiga sken öfeer feta, yppiga betesmarker,
skogar och åkerfält, hvarifrån landtmännen, begagnande sig
af hans ljus, hemförde säden, ty så stor var äfven på den
tiden flandrarens idoghet; han sken på breda, fruktbärande
floder, på hvilka de till handelns tjenst utbredda hvita
segeln, ostörda af klippor och strömhvirflar, framgledo förbi
fredliga byar, hvilkas yttre prydlighet och snygghet buro
vittnesbörd om invånarnes välstånd; han glimmade på
mången tapper barons och riddares slott, med dess djupa
graf, tjocka murar och höga vårdtorn — ty Hennegaus
ridderskap var berömdt bland Europas adel — och på
afstånd kunde man vid hans ljus urskilja de jättehöga
tornen till mer än en väldig domkyrka.
Men huru mycket dessa vexlande utsigter än afveko från hans eget hemlands ödsliga vildmarker, förmådde de
