Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/425

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
383

»Nej!» svarade hertigen i en förfärlig ton; »men de hafva uppväckt en rättmätig vrede, hvilken jag alltför länge återhållit af lumpet undseeende för ort och omständigheter. Brodermördare! Rebelliske son! Dina undersåtars tyrann! Förrädiske bundsförvandt! Menediske konung! Vanärade ädling! Du är i mitt våld och jag tackar Gud derför!»

»Tacka snarare min dårskap», sade konungen; »ty då vi under liknande förhållanden råkades vid Mont-l'hery, så tror jag ni önskade er längre från mig än vi nu äro.»

Hertigen fortfor att hålla handen på sitt svärdfäste, men af höll sig från att draga sitt vapen eller slå en fiende, hvilken ej gjorde min till något slags motstånd, som på något sätt kunnat rätt färdiga en våldsamhet.

Emellertid spred sig en vild och allmän förvirring genom salen. Dörrarne voro nu, enligt hertigens befallning, tillstängda och bevakade, men flere af de närvarande franska adelsmännen, så fåtaliga de än voro, rusade upp från sina platser, beredde till sin monarks försvar. Ludvig hade ej talat ett ord hvarken till Orleans eller Dunois, sedan de blifvit frigifna ur sitt häkte i slottet Loches, om det kunde kallas befrielse att blifva medsläpade i konungens svit, snarare såsom föremål för misstroende än för aktning och uppmärksamhet, och likväl var det Dunois, hvars röst först hördes öfver tumultet. »Herr hertig», sade han, vändande sig till denne, »ni tyckes glömma, att ni är Frankrikes vasall, och att vi, era gäster, äro fransmän. Om ni lyfter er hand mot vår monark, så bered er på det mest förtviflade motstånd å vår sida; ty tro mig, vi skola fråssa lika mycket af burgundiskt blod, som vi gjort af dess vin. Mod, hertig af Orleans, och ni, Frankrikes ädlingar, sluten er kring Dunois och gören som han gör!»

Det är i sådana ögonblick en konung märker, på hvilka han kan förlita sig. De få oberoende adelsmän och riddare, som tillhörde Ludvigs uppvaktning och af hvilka de flesta endast rönt bevis på hans onåd eller missnöje, skyndade nu, utan att låta afskräcka sig af motståndarnes mångdubbla öfverlägsenhet och vissheten om sin undergång i händelse af en strid, att ordna sig omkring Dunois och,