»Jag har med mig Trois-Eschelles och Petit-André, män som äro så förfarna i sin konst, att de af tre personer skulle kunna hänga upp den ena, innan hans båda kamrater märkte det, och vi ha beslutat att lefva och dö med ers majestät, eftersom vi nogsamt veta, att så snart det är förbi med er, hafva vi lika litet andrum att hoppas, som någonsin fallit på någon af våra patienters lott. Men om förlåtelse, ers majestät, hvilken är det som för det närvarande är hemfallen till oss? Jag vill gerna vara säker på min man; ty, såsom ers majestät ibland täckts erinra mig, jag har en och annan gång misstagit mig på förbrytaren och i hans ställe upphängt någon hederlig landtman, som ej gjort ers majestät något för när.»
»Det har du rätt i, Tristan. Så vet då, att den dömda personen är Martius Galeotti. Ni häpnar, men det är verkligen så. Den skurken har dragit oss hit genom falska och förrädiska förespeglingar, för att utan medel till försvar lemna oss i händerna på hertigen af Burgund.»
»Men ej utan hämd!» sade Tristan, »och vore det äfven min sista handling i lifvet, så skulle jag som en döende geting genomstinga honom, om jag äfven ögonblicket derpå skulle krossas derför.»
»Jag känner din trohet», sade konungen, »samt det nöje du, i likhet med andra redliga män, finner i att fullgöra din pligt; ty dygden är, såsom de lärda säga, sin egen belöning. Men bort med dig och förbered presterna, ty offret nalkas.»
»Önskar ni, att det skall ske i er egen närvaro, nådig herre?» sade Tristan.
Ludvig afböjde detta anbud, men tillsade general-profossen att hafva, allting i beredskap för ett punktligt verkställande af hans befallningar, i samma ögonblick astrologen lemnade hans rum; »ty», sade han, »jag vill se den bofven ännu en gång, blott för att gifva akt på, huru han uppför sig emot den herre han ledt i snaran. Det skall roa mig att se försmaken af en annalkande död jaga färgen från denna rödletta kind och fördunkla detta öga, som log då det ljög. — O, att blott en till komme med honom, en, hvars råd understödde hans förutsägelser
