512
Ludvigs soldater voro utmärkta — då konungen, åtföljd af Balafré och Quentin samt ett halft tjog bågskyttar, genom sin ankomst återstälde förtroendet mellan Frankrike och Burgund. D'Hymbercourt, Crèvecœur samt åtskilliga andra burgundiska härförare, som gjort sig ett äradt och fruktadt namn såsom krigare, hastade att gifva mera ordning åt striden, i det somliga kastade sig midt i stridstumlet för att återställa och upplifva den slocknande disciplinen, och andra skyndade att framföra aflägsnare trupper, till hvilka skrämseln ej sträckt sig; och under det hertigen sjelf fäktade i fronten som en simpel soldat, förde de andra efter hand sitt folk upp i linien och gjorde angriparne försagda genom att låta sitt artilleri spela. Ludvig deremot uppförde sig som en lugn, rådig och sansad fältherre, som hvarken sökte eller undvek faran, och visade så mycken sjelfbeherskning och urskillning, att de burgundiska anförarne villigt lydde de befallningar han gaf.
Drabbningen företedde nu ett ytterst lifligt och fruktansvärdt skådespel. Till venster hade förstaden efter en häftig kamp blifvit stucken i brand; men striden fortfor att rasa lika våldsamt mellan de brinnande ruinerna. De i centern af en ofantlig öfvermakt ansatta fransmännen underhöllo en så jemn och liflig eld, att det lilla landthuset strålade af de glimmande blixtarne, som hade det varit omgifvet af en flammande martyrkrona. På venstra flygeln vacklade segern af och an, allt efter som nya förstärkningar utströmmade ifrån staden eller från den burgundiska härens reservcorpser, och kampen fortfor med oförminskad våldsamhet i tre fasansfulla timmar, hvilka slutligen medförde den af de belägrande så mycket efterlängtade gryningen. Fiendens ansträngningar tycktes vid denna tid mattas i centern och på högra flygeln, och åtskilliga kanonskott hördes ifrån landthuset.
»Skynda», sade konungen till Balafré och Quentin, så snart kanonskotten nådde hans öron; »de hafva fått fram nickhakarne och fältslangorna — den heliga jungfrun vare lofvad, landthuset är räddadt! — Säg åt Dunois, att han med allt vårt folk, utom dem som nödvändigt behöfvas till husets försvar, skall rycka fram på denna väg, men närmare stadsmurarne, och sedan kasta sig mellan
