dessa tjockskallade lüttichare här till höger och staden, hvarifrån de förses med nya förstärkningar.»
Morbrodern och systersonen galopperade bort till Dunois och Crawford, som, ledsna vid sitt försvarskrig, med glädje åtlydde befallningen och, utryckande i spetsen för en tapper skara af omkring tvåhundra franska adelsmän med deras väpnare, samt en stor del af de skotska bågskyttarne, redo tvärs öfver det med döda och sårade beströdda slagfältet, tills de stötte på flanken af den starka lüttichska corpsen, som så hårdt ansatt burgundarnes högra flygel. Det tilltagande dagsljuset visade, att fienden fortfor att utrycka ur staden, antingen för att fortsätta striden på denna punkt, eller skydda de truppers återtåg, som redan voro i handgeminget.
»Vid himmeln!» sade gamla Crawford till Dunois; »om jag ej vore säker på, att det är du som rider vid min sida, så skulle jag påstå, att jag såge dig bland de der banditerna och borgarne, ledande och ordnande dem med din stridsklubba — men om den der är du, så är du större än vanligt. Är du säker på, att den der väpnade anförarn inte är din gengångare, som flandrarne kalla det?»
»Min gengångare!» svarade Dunois; »jag förstår inte hvad ni menar; men derborta är en skälm som prålar med mitt vapen på hjelm och sköld och som jag genast skall straffa för hans oförskämdhet.»
»Vid allt hvad heligt är, nådig herre, lemma den hämden åt mig!» sade Quentin.
»Åt dig, unge man?» sade Dunois; »det var i sanning en blygsam begäran. Nej, dylika saker kunna ej skötas genom ombud.» Derefter vände han sig om i sadeln och ropade till dem som omgåfvo honom: »Frankrikes ädlingar, ordnen era leder, fällen era lansar och låten den uppgående solens strålar skina genom de der lüttichska svinens och den Ardenniska Vildgaltarnes bataljoner, som hålla maskerad med våra gamla sköldmärken.»
Detta tal besvarades med det högljudda ropet: »en Dunois! En Dunois? Länge lefve den tappre Bastarden! Orleans till hjelp!» och med sin anförare i midten anföllo de i fullt galopp. De råkade ej någon försagd fiende. Den manstarka kolonn, de angrepo, bestod, utom några
