514
få beridna officerare, helt och hållet af fotfolk, hvars första led föll på knä och stödde spjutskaften mot foten, medan det andra lutade sig framåt och det tredje framsträckte sina spjut öfver de båda förstnämndes hufvud och derigenom erbjöd samma värn emot det franska kavalleriets snabba anlopp, som igelkotten sätter mot sin fiende. Få voro i stånd att bana sig väg genom denna jernmur; men bland dessa få var Dunois, som, gifvande sin häst sporrarne och låtande det ädla djuret göra ett språng af mer än tolf fot, lyckligen bröt sig in midt i falangen och vände sig emot föremålet för sin vrede. Men huru stor var ej hans förvåning att vid sin sida finna Quentin Durward, hvilken ungdom, förtviflans mod och beslutet att segra eller dö, hade hållit i jembredd med Europas bästa riddare, ty detta ansågs Dunois på sin tid, och det med rätta, vara.
Deras spjut voro snart afbrutna, men lansknektarne förmådde ej motstå huggen af deras långa, tunga svärd, medan deras lansar föga skadade de i full stålrustning klädda ryttarne och deras hästar. Quentin och Dunois kämpade alltjemt med täflande ansträngning att uppnå den punkt, der den som tillkräktat sig Dunois’ sköldmärke fullgjorde en duglig och tapper anförares pligt, då Dunois, på ett annat ställe i handgemänget varseblifvande vildsvinshufvudet och betarne — Wilhelm de la Marcks vanliga vapen — utropade till Quentin: »du är värdig att hämnas Orleans’ vapen! Jag lemnar dig uppdraget. Balafré, bistå er systerson, och låt ingen lägga sig i Dunois’ vildsvinsjagt!»
Att Quentin Durward med glädje ingick på denna arbetsfördelning kan ej betviflas, och hvar och en trängde framåt till sitt särskildta mål, åtföljd och understödd af dem som kunde följa med honom.
Men i detta ögonblick hade den kolonn, hvilken de la Marck ämnat understödja, då han hejdades af Dunois’ anfall, åter förlorat alla de fördelar den under natten vunnit, hvaremot burgundarne med dagens återkomst börjat visa de egenskaper, som tillhöra en högre krigstukt. De till återtåg tvungna lütticharne togo slutligen till flykten och störtade in bland dem som kämpade mot fransmännen, hvarefter hela slagfältet förvandlades till en kaotisk massa