hvad min kamrat här har att säga. — Tala ut, karl, det fan ride dig», tillade han afsides till Balafré.
Men den rättframme krigarn, som kunde uttrycka sig begripligt nog för konung Ludvig, vid hvars förtrolighet han var van, var ej i stånd att uttala sin mening inför en så lysande samling. Alt hvad han förmådde åstadkomma, var att han med ryggen vänd åt de båda furstarne och under åtskilliga förfärliga grimaser, ackompagnerade af ett hest skratt, uttalade orden »Saunders Souplejaw» — resten fastnade i halsen.
»Med ers majestäts och ers nådes tillstånd», sade Crawford, »skall jag föra ordet för min landsman och gamla kamrat. Ni skall veta, att en siare i hans eget land spått honom, att hans slägt skulle göra sin lycka genom giftermål, men som han, liksom jag, är temligen till åren och föredrar värdshuset framför ett fruntimmers kabinett och, med ett ord, har sådana kasernvanor, som skulle göra storheten endast till ett besvär för honom, så har han följt mitt råd och afstår de anspråk, han genom Wilhelm de la Marcks dödande förvärfvat, till förmån för sin systerson, hvilken var den som egentligen bragte Vildgalten till det yttersta.»
»Jag vill gå i borgen för denne ynglings klokhet och duglighet», sade konung Ludvig, utom sig af glädje öfver att ödet skänkt en så dyrbar pris åt en, öfver hvilken han hade något inflytande. »Om han icke varit så klok och vaksam, hade vi varit förlorade. — Det var han som underrättade oss om det tillärnade utfallet.»
»Jag är då skyldig honom upprättelse, för det jag betviflade hans sannfärdighet», sade Carl.
»Och jag kan intyga hans tapperhet som krigare», sade Dunois.
»Men, om onkeln äfven är af skotsk knap-adel, så är det derför ej sagdt att systersonen också är det», inföll Crèvecœur.
»Han är af huset Durward», sade Crawford», »härstammande från den Allan Durward som var skotsk riksdrots.»
»Åh, är det unga Durward, så har jag ingenting mer att säga», sade Crèvecœur. »Lyckan har alltför tydligt förklarat sig för honom, att jag vidare skulle vilja strida