— 94 —
hade dock något af herrskarnes nedlåtenhet, som alldrig lemnade hennes bättre känsla tillfredsstäld.
Naturen och händelserna hade sammanverkat att bilda Ernst Bernfels sådan. Han visste ej af en mors smekningar, försakelsefulla omsorger eller i hjertat groende ljufva läror; ej en systers vänliga deltagande i sin barndoms lekar eller hur hon kan älska och dela glädje och smärta. De förra voro förbi, innan han kunde fatta deras värde eller i minnet återkalla dem. Det sednare hade han aldrig erfarit. En gammal husrådinna hos hans far, en liten tyrann mot husfolket men en slaf för sin herres vilja; en tant full af koketteri och intriger och dess dotter, lika full af kapriser och anspråk, voro de qvinnor han i sin barndom på nära håll umgicks med. De begrepp,som hans skarpa och tidigt verksamma omdömesförmåga efter dessa profstycken fattade om det qvinliga slägtets värde i allmänhet, förbättrades föga genom hans tidiga bekantskap med verlden. Den skönaste gnistan i ynglingens själ, hvilken en flägt från den rena kärlekens himmel skulle kunnat lifva till en, åt sitt ursprung sträfvande låga, hade ej funnit någon näring; den sönk under misstroendets fallaska, och stel och egoistisk syntes Bernfels för verlden med det sjelftillförlitande förnuftets kalla domaremine öfver hjertats qvälfda känslor. Men alla till slummer bringade krafter hafva en morgon, blott de förnötta hvila — evigt.
